Nu när det är så varmt och ljust har barnen svårt att somna på kvällarna. Det är ett mönster jag är väl bekant med från de senaste somrarnas värmeböljor. Och visst är det jobbigt när kvällarna blir en lång svettig kamp för att få ungarna att komma till ro och somna! Vi är trötta, irriterade, varma. Ibland känner jag mig både frustrerad och misslyckad. Men jag börjar i alla fall lära mig nu att jobbiga perioder kommer och går. När man är inne i en bra period när barnen somnar i vettig tid och inte vaknar så ofta, så är det lätt att glömma att det någonsin varit annorlunda. Men när man är mitt uppe i en krånglig fas så känns det ibland som om det alltid varit så här, och alltid kommer att förbli så här. Men var lugn – det går över!

Hur kommer det sig att sömnmetoder fått så stort utrymme idag, i media såväl som i barnfamiljernas sovrum? Sover barn verkligen så förskräckligt illa nuförtiden, eller ser vi det idag som en självklar plikt att lära våra barn att sova? Jag kan ibland uppleva det i första hand som ett yttre krav att lära barn att sova hela natten, mer än något föräldrarna verkligen känner ett eget behov av. Att barnet kan somna ensam och sova hela natten har blivit ett mått på hur duktig och lyckad man är som förälder.

Att spädbarnstiden och småbarnsåren är en intensiv tid är inget jag förnekar. Det är normalt att vi tycker att det är jobbigt ibland! Men jag tror att vi i många fall påverkas av orealistiska förväntningar. Om vi anpassar förväntningarna mer efter verkligheten så blir det kanske lättare att hantera? Räknar man med att barnet ska sova hela natten redan efter några månader, så känns det troligtvis tufft när barnet vaknar 2-3 gånger. Men går man in med inställningen att barn vaknar ofta de första åren, så tänker man kanske istället "Wow, hon vaknade bara 3 gånger i natt!" Vilka förväntningar vi bär med oss tror jag har stor betydelse för hur vi upplever vår situation.

Räknar man med att barn ska sova klockan 7 så undrar man nog varför ens barn är vaken hela kvällen. ”Räcker inte mjölken? Är det något fel på barnet? Har vi gjort något fel?” Vet man om att det är mer regel än undantag att babyn vill amma hela kvällarna de första månaderna så går man in med andra förväntningar och är bättre förberedd på att ta sig igenom den perioden.

Vi lever också i en så stressad tid, allt ska gå så snabbt och det verkar som om vi inte riktigt har tid för våra barn. De ska snabbt bli självständiga och inte behöva oss, redan under bebistiden. Jag tror att toleransnivån för att det är lite jobbigt att ha småbarn har sjunkit till ett minimum. Förr var det väl självklart att det hörde till att man sov lite dåligt när man har en bebis. Idag har det blivit ett fel som snabbt ska rättas till.

Nuförtiden är olika metoder och sömnskolor populära, man ska använda 5 minuters metoden eller Sova hela natten kuren för att lära barnet att somna ensam och sova hela natten i egen säng, vilka knappast någon kan ha missat är de rådande idealen idag. Däremot kan nog många ha missat att det inte är självklara mål för alla familjer, och inte heller har varit norm eller ideal i alla tider.

Standardiserade metoder är ofta inte nödvändiga för att underlätta nattning och nätter. Man kan börja med att analysera problemet, fundera mer över varför barnet inte sover bra? Är det något som man kan ändra på under dagen? Får barnet tillräckligt med närhet och aktivitet under sin vakna tid? Har barnet ”sprungit av sig” tillräckligt? Eller har det kanske blivit för mycket intryck? Kanske behöver barnet faktiskt sova mer på dagen för att kunna komma ner i varv på kvällen? Sömn föder sömn, brukar man säga ibland. Små åtgärder som mer ljus på dagen, mörkare i rummet på natten, svalare (en fläkt kan vara en bra investering!), mer mat före läggdags kan påverka positivt. Det är ofta bra att varva ned långsamt med bad eller massage, kanske med sånger eller läsa en bok efter man bytt blöja och satt på pyjamas.

Många barn sover faktiskt bättre om man samsover. Min äldsta dotter sov betydligt längre sammanhängande perioder när hon fick ligga hud mot hud när hon var bebis. I egen säng sov hon max en timme i taget när hon var runt 6 månader. Det blev oerhört jobbigt att gå upp och ta upp henne stup i ett. Ändå försökte vi flytta henne till egen säng bara för att vi fått lära oss på bvc att det var viktigt och bäst att göra så, och man vill ju inte göra fel eller vara en dålig förälder. Men tätt intill mig sov hon 6-8 timmar i sträck. Jag var så arg och kände mig grundlurad, arg på alla som tjatade om att vi måste lägga henne i spjälsängen, arg på bvc och vår kulturs normer om att det skulle finnas någon sorts flummigt egenvärde med att bebisar ska ligga ensamma, och arg mest av allt på mig själv som hade gått på det! Varför förstöra något som fungerade bra?

Nattamningen blir också tusen gånger enklare när man aldrig behöver tända lampor, gå upp på natten, man behöver kanske inte ens öppna ögonen. Det är bara att dra barnet intill sig och somna igen om medan barnet snuttar. Eftersom man efter en tid börjar dela sömncykler när man sover tillsammans så slipper man också plågan att bli väckt under djupsömn.

Valet att strunta i kravet på egen säng var ganska lätt för oss, när jag väl vågade lyssna på mig själv och mitt barn, känna efter vad jag ville och inte lyssna så mycket på andra. Sedan är ju barn olika, och vissa sover istället lugnare och mer ostört i egen säng. Man får lyssna på sitt barn och prova sig fram till vad som passar just varje barn och varje familj bäst. Man känner sitt eget barn och sin familjs behov bättre än någon fast metod som någon annan uppfunnit, en trång mall där alla barn ska klämmas in.



Visst finns det barn som verkligen har allvarliga sömnstörningar, och visst finns det också tider i livet då vi föräldrar inte orkar med riktigt. Orkar man inte så orkar man inte, och då behöver man göra förändringar. Men jag tycker inte att man ska skuldbelägga barn heller och säga att problematisera helt normala bebisbeteenden och friska sömnmöster. Jag tycker att vi problematiserar bebisar alltför mycket idag, när de bara är som bebisar alltid har varit. Jag skulle vilja att vi i större utsträckning kunde ta det för vad det är, och inte vara så snabba att försöka göra om barn till några små miniatyrvuxna.

Jag kan inte förstå varför det skulle kunna vara bättre och mer hälsosamt att manipulera och styra med barns sömnmönster för att få dem att sova som mer som en vuxen, istället för att sova som en bebis. Jag håller inte med om att det är mer naturligt för en bebis att sova hela natten än att vakna och amma. Visst kan man kanske lära barn att inte vakna, men finns det verkligen något vetenskapligt stöd för att det skulle vara mer hälsosamt för barn över halvåret att sova hela natten. Jag ser det som något som hör till vår kultur, det här idealet att man ska sova hela natten, och man bör sluta amma på natten så snart det går att genomföra utan att barnet svälter, än att det skulle vara något som är ursprungligt/naturligt eller självklart skulle vara att föredra.

Man måste inte tvunget avvänja på natten eller lära barn att sova. Min fasta övertygelse är att det inte blir svårare ju längre man väntar - utan lättare om man väntar in barnets mognad och naturliga utveckling. Barns sömnmönster förändras i 2-årsåldern och blir mer likt vuxnas, vilket beror på hjärnans utveckling. Det är till och med bra för barnets hjärna att de vaknar till några gånger, deras sömnmönster är annorlunda än vuxnas med fler cykler och mycket mer REM-sömn.

Upplever man inte att man har man några problem med sömnen så behöver man inte göra något åt situationen. Har man problem så finns det många fler alternativa lösningar än de metoder som är vanligast idag. Och man ska inte låta vare sig bvc, föräldratidningarna, mammagruppen eller släkt och vänner göra nattamning och samsovning till ett problem så länge man inte själv har problem med det.

Äntligen så var hon ute! Det lilla knytet som låg vid min sida och gnydde, som jag skapat. Som jag skulle föda, göda och ta hand om. Vi låg där i säkert en halvtimme alldeles nära varandra.

- Har hon inte börjat suga än? var det första sköterskan sa när hon kom för att titta till oss. Suga, vadå suga? Vi låg ju där och myste.
- Nä, vi får nog hjälpa henne på traven, sa sköterskan och tog ett stadigt grepp om min dotter och tryckte in mitt ena bröst i hennes mun.

Nu, tänkte jag, nu ska jag ge min dotter den kärleksfullaste gesten en människa kan ge en annan. Nu ska jag äntligen få amma! Men upp som en sol och ner som en pannkaka. Tutten åkte ur hennes mun och hon började spotta och fräsa. Efter flera försök så gav sköterskan upp.
- Hon suger fel, blev diagnosen.

Sen skickades vi vidare till patienthotellet. Hela det första dygnet fick Alva gå utan mat och när natten kom så började hon att skrika. Efter 3 timmars hopplösa försök till att trösta henne kom en barnmorska in.
- Här är det visst någon som är hungrig, kom så ska jag visa dig hur man ammar, sa hon och så upprepades samma procedur som på BB.

Alvas första mål mat blev ersättning och när jag åter lämnades ensam så kände jag mig som världens sämsta mamma. Jag kunde ju inte enns ge mitt eget barn mat. Det som ska vara det naturligaste i världen. Morgonen efter så fick jag en s.k. ammningsnapp.
- Att ha tills vidare. Innan hon lär sig suga rätt.
Och äntligen så fungerade det!

Nu, fyra veckor senare så använder jag fortfarande ammningsnappen. Och det här med att "lära sig att suga rätt" kan slänga sig i väggen. Efter att ha suttit där dag ut och dag in och storgråtandes försökt lära henne suga utan napp höll på att ta knäcken på oss båda. Det var först när jag började tänka på vad som känns bra för mig och inte hur alla andra tycker att det ska gå till som jag kunde slappna av lite.

Och att min dotter suger "fel", det är jag och ingen annan som ska amma henne. Kärlek kan alla ge min dotter men bara jag kan ge henne mat, och tröst när magen kniper lite. Sruntsamma då att en lite plastbit sitter mellan oss. Dessutom så slipper jag besvär med såriga bröstvårtor!