Vill du vara nära?




Har du läst boken Nära föräldrar - om anknytning, samsovning och konsten att bära barn? Om närhet, bärsjalar, hur man kan få sin baby att somna med mindre gråt och hur man grundlägger en god anknytning med sitt barn. Inga "metoder" behövs - du är den bästa experten på ditt barn! Läs mer

Vi som bloggar på Nära föräldrar

Terese är tvillingmammma och skriver om sin vardag där det är dubbelt upp av blöjor och leenden.
Eva är mamma till Lovis och har nyligen kommit på att hon och maken är Nära föräldrar.
Jorun har tre barn i åldrarna sex, fyra och ett år och var den som drog igång den här sajten samt skrev boken med samma namn.
Klicka här om du vill blogga med oss!


Kort om sajten

Nära föräldrar är en bok och en svensk community om Nära föräldraskap, eller Attachment Parenting (AP), som man säger på engelska.
BLI BLOGGARE
Vill du blogga med oss? Maila jorun punkt moden snabela gmail punkt com så skickar jag en inbjudan. Klicka på rubriken ovan för mer info.
VAD ÄR NF?
Nära föräldraskap är en svensk översättning av begreppet Attachment Parenting.
LÄNKAR
Alla svenska återförsäljare av bärsjalar! Info och inspiration för föräldrar och gravida.

Powered by Blogger



17 september 2006

Goda tårar?
av Sofia

Sömnen den goda, den befriande och återskapande. Jag vet inte vilken bild du hade av ditt barn i fantasierna under graviditeten, kanske sov hon eller han i en vagga eller i en konungasäng. Mina fantasier och min verklighetstämde ganska bra överens, jag, så mitt barn sovandes tätt intill min kropp och när min dotter kom så var hon just ett sådant barn som ville sova tätt intill mig. Så onaturligt, har jag tänkt, att komma inifrån den allra trängsta trygghet för att i denna stora skrämmande värld sedan lämnas ensam i en säng med endast nalle som tröst innan skriket når föräldrarnas trumhinnor.

Men grupptrycket kan göra märkliga saker med en människa. Alla kommentarer den senaste tiden som har gått i stil med "men hon kommer aldrig bli en egen individ om du skämmer bort henne genom att hela tiden vara anträffbar, ibland måste man svika också" eller "du vet väl att det bara blir svårare och svårare att få henne att sova själv, så vill du ha henne i sängen när hon är sju så..." har trängt igenom vår puppa av närhet och kärlek. Min egen övertygelse har fått sig en törn av alla präktiga BVC-råd och nutidens individualistiska ideal. Budskapet att det är farligt ja rent av skadlig att göra min lilla flicka beroende av mig har bryskt trampat ner mina egna moderskänslor som vill vara nära.

Så vad innebär det i realiteten? Jo att just nu medan jag skriver detta hör jag hur min sju månader gamla flicka skriker sig till sömns medan min man försöker förmedla trygghet genom sång och inte kropp. Mina bröst läcker, mina tårar droppar ner på tangentbordet och det gör ont på ett sätt som aldrig kan kännas rätt. Men vänners, BVC-sköterskans, andra föräldrars, släktingars ord klingar hårt i huvudet och jag tvingar mig själv att inte gå ut och slita upp henne ur sängen och aldrig mer lämna henne ensam där.

Klart jag inte vill att hon ska bli osjälvständig... Klart jag vill att hon ska kunna finna trygghet inom sig och inte bara via mina bröst... Klart jag vill kunna krypa nära min mans varma kropp när jag drömmer mardrömmar utan att oroa mig för om hon ska falla i golvet... Klart det skulle vara skönt att kunna sträcka ut armen utan att oroas över att slå den över henne...Klart...

Men hon fattas mig... hon fattas mig så det skär i hjärtat på mig. Och alla vackra ord jag läser om närhet låter så vist. Så än en gång slår det mig, man är så fasansfullt ensam i föräldraskapet. Återigen ser jag hur det normativa kollektivet trampar över mig och jag häpnar över att jag inte har kommit längre. Att jag ändå till sist är ensam och att jag själv måste ta strid mot "det goda föräldraskapet" om jag inte tycker att det är rätt. Men det är inte så lätt ska jag säga, att orka stå upp för sig och säga men jag tycker inte så. Det är till och med lättare att stanna kvar framför datorn och inse att sömnen till sist fick överhanden och att hon nu för första gången somnat själv i sin egen säng. Men en oro gnager inom mig, ok nu fick de som de ville... men är det verkligen rätt?

Det är så här att vara vuxen, att du inte får lägga dig ner på golvet och skrika när du tycker att något är fel. Istället måste du ha argumenten för eller emot. Välj sida, något är rätt och då måste också något vara fel. Fel... jag vill inte vara fel. Men det känns ju...

Åh SUCK. Kära lilla krumelur - jag vill aldrig bliva stur.

03 september 2006

Överlevarbarn och temperament
av Jonna

När Gustav var liten skrev jag en blogg om livet med honom och fick en stor respons på det. Här kommer en uppföljning på den förra bloggen när Gustav är 21 månader.

Gustav är alltså ett överlevarbarn eller ”high need” som den engelska termen lyder. För oss var det första året en enda långa uppförsbacke och ingenting hjälpte mot hans dåliga humör. Vi trixade, lirkade och kämpade varje vaken timme och han var ändå inte nöjd. Det vi trodde skulle bli ett genombrott var att Gustav skulle börja gå. Det märktes i hela hans person att det enda han ville var att gå. Det visade sig dock att gåendet inte gav den effekt som vi hade hoppats. Visst blev humöret bättre i sådär två veckor men sedan var det som vanligt igen.

Det som blev det stora genombrottet var istället när han började kommunicera tydligare. Som alla barn hade han kommunicerat länge, i hans fall mest med en ständig och svårtolkad missnöjdhet, men när han kunde peka och säga ”DÄ” (där) var det lättare att hänga med i svängarna. När G vara 14 månader blev han plötsligt en dag glad och lätt att ha med att göra. Varje dag i två veckor noterade vi detta och gladdes. Övertygade om att det skulle gå över som vid tidigare tillfällen. Efter ett tag började vi räkna veckor och nu har det gått ett halvår. Gustav är nu ett glatt och socialt barn. De som bara träffar honom flyktigt ser nog inget annat i hans personlighet och livet med Gustav är numer lätt.

Träffar man Gustav lite mer så märker man att han fortfarande är mycket bestämd, det gäller att komma på vad han vill och lyda snarast. Han är mycket tydlig med sina känslor och sin vilja så missförstår man önskningar låter han det märkas rejält. Han är fortfarande intensiv och engagerad i allt han gör men att kalla honom hyperaktiv stämmer inte längre. ”Nej” är ett mycket bra ord enligt Gustav. Menar han ”ja” så är han tyst och låtas som att det regnar istället för att svara… Han sover bättre numer, i den meningen att han sover längre pass åt gången, men det är ändå inte lika många timmar per dygn som andra jämngamla. Men vad gör det när han numer är go att umgås med?

Gustav är mycket mammig och accepterar bara mig om jag är hemma. Däremot klara han sig numer fint med sin far, mormor eller på dagis bara jag inte finns i närheten. Jag är övertygad om att det är hans personlighet, han kom ut mammig och har sedan fortsatt på det viset. Mig gör det ingenting (varför har ordet ”mammighet” en negativ klang förresten?) men lite synd är det allt om hans far som inte får mycket utdelning för all tid han har lagt ned. Ett annat utmärkande drag hos Gustav är att han inte skaffar sig några rutiner. Visst har vi en viss rytm i livet så att måltiderna kommer i en hyfsad ordning och så men man vet aldrig med Gustav när han kommer att äta av maten, när han kommer att somna osv. Varje dag med Gustav är en ny dag!

När Gustav var en bebis fick jag antydningar om att det skulle vara fel på mitt/vårt sätt att hantera Gustav eller åtminnstånne fel på mina förväntningar av att ha barn så därför kommer här lite hårda fakta om spädbarn och temperament. Kanske kan det också hjälpa några föräldrar som tror att de måste ändra på sig själva eller sitt barn. Temperamentet är de framträdande aspekter av personligheten som är bestående över tid, tex aktivitetsnivå och social anpassning.

Enligt Di Pietero m fl blir barn som är aktiva i fosterlivet mer svårhanterliga, har svårare att anpassa sig, är svårare att förutse (oberäkneliga) och mer aktiva som spädbarn.

Följande saxat från Barnrapporten är lite fylligare:

”Man brukar särskilja lättsamma barn från de som är svårhanterliga. Barn som är lättsamma är regelbundna när det gäller sömn, vakenhet och mat. De reagerar positivt på nya företeelser, har lätt för att anpassa sig till förändringar, är lätta att trösta och är ofta på gott humör. Svårhanterliga barn är i stället oregelbundna, reagerar negativt på nya upplevelser och har svårt att anpassa sig till nya situationer [37]. I en amerikansk undersökning fann man att 40 % av alla spädbarn kunde beskrivas som lättsamma och 10 % som svårhanterliga [38]. "

Till detta vill jag tillägga att jag personligen inte tror att man ska tolka texten som att 10 % av alla spädbarn är överlevarbarn men däremot tror jag att överlevarna utgör en del av den så kallat svårhanterliga gruppen. Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att det är känt av expertisen att vissa barn är mer svårhanterliga än andra men att det inte berättas om för oss föräldrar.

Är då Gustav fortfarande ett överlevarbarn? Javisst är han det. Han har kvar de dragen i sin personlighet eller rättare sagt temperament men de tar sig andra uttryck för ett större barn (se länkarna nedan). Den stora skillnaden är att dessa drag inte längre utgör ett problem för honom själv eller oss i hans omgivning. Visst fick vi kämpa lite mer det första året men det var det värt.
/Jonna - även känd som JPL

Den förra bloggen kan läsas här:
www.naraforaldrar.se/2005/08/om-livet-med-ett-verlevarbarn-av-jonna.htm
Hur överlevarbarn utvecklas med åldern kan läsas här: www.askdrsears.com/html/5/t050600.asp

 

 

   mejla: jorun punkt moden snabela gmail punkt com