Innan vår son föddes hade pappan snickrat en stor säng där vi skulle kunna sova alla tre. Jag kände mig lite skeptisk till en början, mest med tanke på alla tidningsrubriker som med stora svarta bokstäver ropade ”Spädbarn kvävt under sin egen mamma!”, men också för att jag var helt såld på det här ”Skaffa – massor – av – prylar – till – bebisen” temat som de flesta mammatidningar prydde sida upp och sida ner med. Skulle vi inte ha en spjälsäng? Nej, det tyckte inte pappan. ”Jag tror barnet sover bäst om det får höra våra andetag och ligga nära och lyssna på hjärtats slag”. Ja, varför inte, tänkte jag. Det lät ju klokt och väldigt mysigt. Och jag var ändå inställd på att inte få sova så mycket de närmaste åren så om jag låg vaken för att undvika att snurra på det lilla knytet, så gjorde det inget, bara barnet sov lugnt och tryggt.

När vi var hemma igen från BB visade det sig att pappan hade rätt. Den lille sonen sov gott mellan oss. Och jag sov gott jag med, men vaknade stel som en pinne efter att ha sovit blickstilla i amningsposition med en arm under huvudet och en arm inklämd mellan mina vinklade ben. Men det kändes helt rätt, och jag slängde ”Spjälsängsspecialen” till pappersåtervinningen. Vi ville sova tillsammans alla tre, så då behövdes inte den.

Och en natt tror jag faktiskt att sonens liv räddades genom att vi sov tillsammans. Det var när han bara var några veckor gammal som pappan en natt vaknade till utan att han egentligen visste varför. Men det var så tyst. Det var för tyst. Och sonen låg där utan att vare sig grymta eller gruffa eller – andas. Pappan lyfte upp barnet och andningen kom igång igen.

Det visade sig att det var ingen ovanlighet det här med att sonen ibland hade svårt att andas. Och det var heller inte tal om de andningsuppehåll som kan vara ganska vanliga när det gäller små bebisar. En kväll när sonen har somnat ska jag lyfta in honom en bit i sängen, och upptäcker att han inte andas. Men det är som om han vill få luft, men inte riktigt får tag på den. Det är som om han inte kan koordinera andningen med att svälja och så blir det stopp. Det tar ett tag innan han andas igen. Men det är de längsta sekundrarna? minuterna? timmarna? i mitt liv…

Vi får komma till barnsjukhuset och ligga under bevakning några nätter. Apparaterna visar inga tecken på konstigheter, men vi får förklaringen att det helt enkelt kan vara så att sonen har lite svårt att få andning och sväljning att fungera så där i ett nafs. Det är bra om vi sover bredvid honom. Och det gör vi. Efter detta sker inga fler incidenter med andningen, men sonen sätter i halsen i princip varje gång han ammar, tills han är runt ett halvår ungefär.

För vår del känns det som om det här med att sova tillsammans – snarkningar och dofter och kroppsrörelser och en liten bebisarm som får in en fullträff på mammans näsben – var det som fick sonen att hitta sina andetag igen, och jag är glad att vi lyssnade på varandra, alla tre, och att sonen inte låg i en egen säng, i ett annat rum, på en annan våning, de där gångerna när han inte visste om han skulle andas eller svälja. För vår del sover vi gott tillsammans.