Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.

”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”

Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".

Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.

Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.

De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.

Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.

Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.

När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.

I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.

Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.

När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.

Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.


Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:

”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”


***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3

http://www.abctidning.se/x0503a.html

http://www.hno.harvard.edu/gazette/1998/04.09/ChildrenNeedTou.html

Tänk dig att du har en vän, en god vän. Du och din vän pratar i telefonen ofta. Kanske till och med varje dag. Vi säger att det är en kvinna. Ibland ringer hon, ibland ringer du.

Men så plötsligt händer något märkligt. Vissa gånger när du ringer svarar din vän i telefonen, men när hon hör din röst lägger hon på. Andra gånger svarar hon och pratar precis som vanligt. När du försöker fråga vad som är fel viftar hon bara bort det hela. Du får ingen förklaring, och kan inte förutse något mönster i hennes reaktion.

Det börjar bli ganska ofta som din vän inte vill prata med dig, utan lägger på direkt. Vad gör du? Jo, du försöker säkert prata med vännen om fenomenet. Men tyvärr fungerar det inte, det är som att ni talar olika språk. Du når inte fram till henne. Hon tycks inte alls förstå dig. Så du fortsätter att ringa och hoppas att hon ska vara på humör att svara idag? Ett tag. Men sen börjar det, handen på hjärtat, ta emot lite. Ingen tyckerom att få en lur i örat, du är inget undantag. Att få det av en vän, utan förklaring, det gör ont, inte sant? Så du slutar ringa.

Vad du inte vet är att din vän tycker att du ringer lite för ofta. För att lära dig att ringa lite mer sällan har hon börjat lägga på luren enligt ett särskilt system: hon pratar inte med dig alls på jämna dagar, bara på udda. Dessutom lägger hon på om dagens namnsdagsbarn är en kvinna, oavsett dagens nummer.

Det här kallas för metod. En metod är ett systematiskt sätt att handla, en serie handlingar som följer ett på förhand bestämt mönster. Din kvinnliga väns metod är inte särskilt förfinad, och den har inte så mycket med själva problemet att göra. Men eftersom hon följer sin metod känner hon sig ändå säker på sig själv och hur hon ska reagera. Hon märker också att du ringer mer sällan, och gläds åt sin framgång. Metoder kan vara mycket mer situationsanpassade än så här, men grunden i alla metoder är att varje handling får en viss, förutbestämd svarsreaktion. Och ärligt talat känns svarsreaktionerna ibland ganska lösryckta ur sammanhanget. Men när man vet hur reglerna fungerar är metoden fullständigt logisk och förutsägbar.

Du har en annan vän. Vi säger att det är en man. Du och din vän pratar inte lika ofta i telefonen som du och din andra vän brukade göra. Men den här vännen lägger aldrig på luren när du ringer upp utan förklaring. Ibland svarar din vän i telefonen, men talar om att han inte kan prata just nu. När detta händer ringer han kanske upp dig lite senare, eller svarar glatt nästa gång du ringer och har tid att prata då. Ibland blir du och din vän osams. Riktigt tjurigt, barnsligt osams. Då pratar ni inte på ett tag. Men sen lägger ni gammalt groll åt sidan och tar upp vänskapen igen, antingen på ditt initiativ eller på hans. Vissa perioder pratar ni ofta. Andra perioder mer sällan. Det gör inte så mycket, ni vet var den andra finns när ni vill höras igen.

Det här kallas för relation. Relationer följer inte regelsystem på samma sätt som metoder. Relationer följer en situationsanpassad logik. För att relationen ska fortsätta krävs ett givande och tagande, men exakt hur det ska se ut i varje situation finns inte bestämda regler för. Det är inte regler som styr handlandet utan övergripande principer. Sådana principer kan till exempal vara "Min vän och jag pratar när båda har tid" eller "Jag vill att min vän ska känna sig väl till mods i mitt sällskap". Med en metod skulle liknande påståenden kunna bli "Min vän och jag pratar på torsdagaroch söndagar" eller "Min vän och jag diskuterar aldrig religion eller politik". Relationer är inte alltid smärtfria. Den andra personens handlingar går inte alltid att förutse. Men relationens logik behöver inte genomskådas för att förstås, den är begriplig direkt i varje situation.

Handen på hjärtat. Möter du dina barn med metoder eller med relationer?

Det råder en prylhysteri i vår västvärld. Jag var inte sen på att hoppa på pryltåget med min första dotter. Vi handlade ny liggvagn, större bil för att få plats med vagnen, matchande skötväska, solparaply, babygym, spjälsäng med sänghimmel, matchande lakan, spjälskydd, fräcka självspelande mobiler, pedagogiska leksaker av alla de slag, och tusen söta märkeskläder som hon bara var tvungen att ha på sig.... jaaa.... säg en sakoch jag hade det!

Och hur slutade det? Leksakerna låg utspridda i högar, min dotter var mest intresserad av pappret och kartongerna. Vagnen kom ut ett par gånger i veckan och efter sex månader hade lillan vuxit ur den och jag fick sälja den som ny för en bråkdel av vad jag lagt ut på den. Hua, vill inte tänkapå kilometerkostnaden på den vagnen! Skötväskan stod oftast hemma - det var enklare att ta extrakläder och en blöja i handen eller möjligvis i en systemkasse än att dra med sig den stora klumpiga skötväskan. Bilen drog dubbelt så mycket bensin och byttes ner till en mindre strax efter vagnen sålts - med en värdeminskning på åtskilliga tusenlappar. Kläderna användes på sin höjd ett par gånger innan de var urväxta, en del saker användes inte alls. Spjälsängen blev förvaringsplats för mjukisdjur och diverse saker - dottern ville hellre sova hos oss.

Så när barn nr två var på intågande tog jag beslutet av att inte hoppa på tåget. I ren protest vägrade jag köpa något över huvud taget. Kläder ärvdesoch köptes in begagnat. Folk gapade när vi sa att vi inte skulle ha någon barnvagn och jag införskaffade en elastisk bärsjal istället. Jag fick kommentarer som att när han blir tung, då kommer du köpa vagn.

Redan från första början var vi överens att sonen skulle sova tillsammans med oss i vår säng, ändå kom snälla släktingar med spjälsäng ifall vi skulle ändra oss. Allt utom sidorna på spjälsängen hamnade under vår stora säng istället. Sidorna satte vi upp mellan sängen och nattduksbordet som uppfångare om sonen skulle få för sig att rulla för långt ut på kanten.

Visst har vi handlat lite saker, men det är efter vi har upptäckt ett behov av det och tänkt igenom det. Ändå har vi då oftast köpt det på blocket och i utmärkt skick. Jag tänker ofta på hur bra jag klarar mig utan massa barnprylar till sonen och hur onödigt mitt överdrivna shoppande egentligen var, då för 12 år sedan, när min dotter föddes. Så mycket pengar som bara kastades i sjön.

Ibland tänker jag på att det är tur för mig att andra befinner sig på pryltåget för det underlättar för mig när jag handlar begagnat. Men jag förfasas av vilket onatturligt sätt vi har gentemot saker som vi inbillar oss att vi bara måste ha till våra barn när barnet egentligen bara vill haoss som mamma och pappa.

När sonen fyllde ett undanbad vi oss presenter. Det gick inget vidare. Våra familjer ville inte veta av att sonen inte skulle få några presenter utan vi fick ändå. Men som tur var blev det inte detta frossande i diverse plastleksaker utan de gav oss lite böcker, bollar och andra enkla saker.

Sonen tycker i och för sig det är väldigt roligt både med bollar och böcker att läsa men jag frågar mig ändå vilka behov han egentligen har som ettåring? Han leker bättre med köksskåpets kastruller och slevar än med duploklossarna i plast. Att använda hemmets saker på samma sätt som vi är det som han mest uppskattar, en sopkvast att sopa med, en diskborste att diska med och en kastrull att göra rent. Ska vi önska oss något till sonen i julklapp blir det nog praktiska saker i barnstorlek men helst skulle jag vilja att de inte köpte någonting. Jag hoppas släkten lyssnar och hjälper oss förbli stående på perrongen och vinka av pryltåget.

Ett barn behöver en vuxen människa som är lyhörd för dess behov och som finns tillgängligt för barnet när det söker kontakt. Denna person måste bygga en tillit för barnet vilket den gör genom att svara på dess signaler. En ständigt återkommande person skänker kontinuitet vilket utvecklar trygghet hos barnet.

Ett spädbarn söker från första stund kontakt med sina föräldrar, barnet föds med det den behöver för att skapa anknytning till föräldrarna. En minut gammal börjar barnet söka efter sin moder, och sedan när det första gången fått amma söker barnet ögonkontakt med sina föräldrar.

Hur föräldrarna reagerar på barnets sätt att ta kontakt och uttrycka sina känslor utgör grunderna för hur barnet kommer att vidareutvecklas. Barnets känslor måste bekräftas och tillgodoses för att barnet ska kunna bygga en tillit för omvärlden och kunna utvecklas.

Ett barn som ständigt blir ignorerat och hålls på avstånd från sina föräldrar utvecklar en slags apati för omvärlden och klarar inte av att ta in uttryck eller utveckla en kommunikation.Dessa teorier kommer från Daniel Sterns studier av spädbarn.

Ett barn är ”byggt” för att hållas nära – med sitt utseende och sin lilla späda kropp är det lätt att lyfta upp ett barn och hålla den tätt mot sig. Det finns en orsak att mammors kroppar också blir ”mjukare” efter en graviditet, de är skapta för att hålla sitt barn tätt intill sig.

Det är bara i senare sammanhang som man har konstruerat barnvagnar och spjälsängar som för att hålla barnet ifrån sig, man vill att barn på så sätt ska bilda en självständighet när allt tyder på att det precis tvärtom – när föräldrar svarar på sitt barns signaler som barnet så småningom utvecklas till självständighet, medan metoder för att få spädbarn att klara sig på egen hand bara är grymma och skapar en distans mellan barn och föräldrar och en slags apati hos det lilla barnet som förgäves söker tröst och trygghet och hela tiden blir ignorerat i sitt sökande.

Donald Winnicott beskriver det att spädbarnet behöver föräldrar som visar barnet lyhördhet, intresse och engagemang. Konsekvensen av att inte få dessa behov tillgodosedda blir att barnet utvecklar ett falskt jag.Under spädbarnstiden utvecklar barnet ofta en relation till ett s.k övergångsobjekt t.ex ett gosedjur. Enligt Winnicott utgör dessa den trygghet barnet söker när föräldrarna inte finns närvarande.

Jag har dock lagt märke till följande – barn som får sin fullständiga uppmärksamhet av föräldrar, bärs nära, sover tillsammans, ammas länge och erbjuds olika sätt och tillfällen att få vara nära och dela sina föräldrars liv och samvaro utvecklar mer sällan en relation till s.k övergångsobjekt.

Nappen är konstruerad som en symbol för en moders bröst och är onödig men ändå används den i västvärlden till många barn som ett slags övergångsobjekt, eller som en kompensation för moderns närhet.Likaså vällingen, den varma ”mjölken” som kommer ur flaskan kombinerat med en stunds mys i knäet och att få bli struken över sitt hår – fungerar även som en kompensation för avslutad amning.

Winnicott beskriver även vidare att även vuxna människor söker något slags objekt i sina sorger eller när de känner sig otrygga för att få tröst – de kan äta överdrivet mycket, kasta sig in i ohälsosamma relationer, missbruka droger och alkohol osv. Dessa övergångsobjekt är ohälsosamma och skadliga, att lära ett barn att hitta ett övergångsobjekt för att kompensera saknaden av sina föräldrar är absurt anser jag.

Detta utgör ju grunden för dess framtida sökande av – just det – objekt – inte närheten och tryggheten hos andra människor utan objekt i vardagen.

Jag skulle aldrig uppmuntra ett barn att söka ett objekt för att kompensera saknaden av mig utan snarare kompensera saknaden av mig med olika hjälpmedel för att underlätta min vardag och samtidigt låta barnet ta del av den närhet den söker genom att exempelvis bära mitt barn i sjal, amma när tillfälle ges, ta mig tid till lugna stunder och på så vis underlätta för mig att svara när barnet söker kontakt. Inte lämna mitt barn med något objekt som bådar grunden för framtida sökande av objekt och kompensationer för tröst.

Jag har även läst och hört teorier kring att barnet behöver 9 månader i magen för att växa och må bra - och sedan 9 månader utanför som en förlängning av perioden i livmodern. Under denna period ska man alltså kompensera och försöka återskapa miljön för barnet så att det blir så likt miljön inuti mamma som möjligt. Det gör man genom att ligga långa stunder ”hud-mot-hud” (kängurumetoden), bära barnet i sjal då mammas eller pappas lukt och rörelser när man går låter barnet återuppleva den rytmiska känslan av att ligga inbäddad i fosterstadiet i mamman. Metoder som att knuffa en vagn fram och tillbaka över en tröskel eller gunga vagnen är ett försök att efterlikna mammans rytmiska rörelse när hon går, men det är den barnet egentligen söker.

Även Daniel Stern beskriver detta som att mellan 2-6 månaders ålder utvecklar barnet ett ”kärnsjälv” dvs det är först nu som spädbarnet ens utvecklar en förståelse för att det är en egen individ, dessförinnan uppfattar barnet världen som att det är ett med mamman, mamman är en förlängning på barnet dvs. Det är därför jag uppfattar det som ren grymhet och spädbarnsplågeri att försöka använda metoder på nyfödda spädbarn som söker närhet och tröst och låta dem skrika sig till sömns eller bädda in dem i spjälsängar där de ska lära sig att sova själva. Ett nyfött barn förstår inte ens att det är en egen individ. Mamman ger inte bara mat utan symboliserar närhet och trygghet.

Att beröva spädbarnet det, är grymt, anser jag.