"Innan Klara föddes ville jag att hon någorlunda snabbt skulle anpassas till vårt vanliga liv. Sedan kom hon ut och mitt fokus förändrades totalt. Här gällde det att leva i nuet och göra det bästa av det! Och att göra det enkelt för sig…" /Anna, kursdeltagare

Hur gick det då till när Nära föräldraskap kom in i mitt liv? Min ursprungliga drivkraft var att jag inte ville ha barnvagn. Jag fick cellskräck när jag föreställde mig att jag skulle skjuta omkring på en jättepråm i tunnelbanan. Och alla vet hur brukar lukta i hissar, de är tyvärr inte bara transporter mellan olika våningsplan utan också offentliga toaletter. Jag tog upp det här med min egen mor och blev rätt förvånad när hon sa att hon inte heller hade barnvagn. Hon bar mig och mina bröder i en kont, en finurlig bärgrej från 70-talet som inte tillverkas längre.


Nära förälder på 70-talet
Min mor använde konten i tur och ordning till sina fyra spädbarn tills vi växte ur den kring sex månaders ålder. Därefter bar hon omkring oss i en bärstol för fjällvandrare. Barnvagnar verkade bökigt, tyckte hon och hon skaffade en sittvagn först när det tredje barnet kom och det inte fanns tillräckligt med händer för att hålla i. Några ”nära föräldrar” hade man inte hört talas om på den tiden, men här och var fanns män och kvinnor som ändå gick emot strömmen. Dessutom sov vi alla i en stor familjesäng. Sängen kommer jag ihåg, det var min far som byggde den direkt på golvet och där fick alla plats. Jag minns att det var helt naturligt att gå dit om man hade drömt något otäckt, även om jag gärna sov i min egen säng i vanliga fall. Sovträning förekom inte när jag var liten, barnen fick somna var och hur som helst, oftast i famnen, därefter stoppades de i säng. Kanske har jag ett omedvetet minne av att jag blev buren och sov nära mina föräldrar – det kändes i alla fall självklart från början för mig att det var så jag ville göra.

Bärbar baby
Hur som helst fick jag ärva min mors kont. Den ser ut som en liten kajak, som en samekont eller en indianvagga. Vår dotter bodde i den under de första månaderna av sitt liv. Hon sov bättre där än i sängen och vi tog med henne överallt, till vänner, på utställningar och ut i naturen. Överallt möttes vi av positiva kommentarer och glada tillrop. Jag och min man njöt av att bara kunna hänga babyn över axeln och gå ut, både till affären och på längre utflykter. Det har slagit mig att det är många som använder babyliften eller bilbarnstolen på just det här sättet så tydligen är vi flera som känner det här behovet. Men varken babyliften eller bilbarnstolen är praktiska som transportmedel under längre tidsperioder.

Dags för sovträning?
Den första tiden sov dottern med oss, men så småningom började vi lägga henne i spjälsängen, så som man brukar höra att det ska gå till. Först gick det ganska bra i men när hon var ungefär två månader började hon protestera så fort vi la henne där. Vi plockade upp henne, bar henne en stund och försökte igen, men hon förklarade högljutt att hon ville vara i vår famn och ingen annanstans. Vi satt böjda över henne, sjöng vaggvisor tills vi blev hesa och kände oss rätt låsta vid det här med sänggåendet. Jag läste i Dr Spock's bok Baby and Child Care att det nu var dags att sätta in åtgärder, annars skulle min dotter göra mig till en slav. Om jag inte lärde henne att klara av frustration nu, skulle det bli mycket svårare senare i livet. Hon skulle bli alltför beroende av mig. Det lät förnuftigt på något sätt, förmodligen för att det var en åsikt jag kände igen från min kultur. Man hör ju ofta att det ska vara viktigt att få barn att somna i sin egen säng, men något i min mage knöt sig. Skulle vi inte ge henne den närhet hon frågade efter längre? Å andra sidan var det jobbigt att kämpa vid spjälsängen. Men var det verkligen rätt att se min dotter som en motståndare så som Spock förespråkade? Och hade folk i andra kulturer liknande problem som oss västerländska småbarnsföräldrar? Det hade jag svårt för att tro. Jag läste om 5-minutersmetoden, där man låter barnet skrika sig till sömns, och Anna Wahlgrens ”Sova hela natten-kuren” men kände att det här ingendera var rätt. Vi fortsatte alltså med att bära och sjunga. Så småningom skaffade en bäddsoffa som var bredare än den gamla sängen och tog med oss dottern i sängen när hon inte ville sova ensam. Det var mysigt att sova nära henne, även om hon sparkades rätt energiskt emellanåt.

Bära barn
Ungefär vid den här tiden börjande vi även fundera över hur vi skulle bära vår dotter när hon växte ur bärkonten. Först köpte vi en bärsele som ingen av oss trivdes med. Den var för krånglig att använda och dessutom obekväm. Så hörde jag talas om bärsjalar, när dottern var ungefär tre månader. Det är ett bärhjälpmedel som använts i tusentals år av människor världen över. Något så välbeprövat borde vara bra, tänkte jag och beställde vår första bärsjal. Det var en aning bökigt i början, innan vi fick det att fungera. Senare har jag insett att det inte är så konstigt om det känns knepigt med en bärsjal i början. Vi växer inte upp i en bärsjalskultur och det är inte underligt att man kan behöva en del övning innan det blir så smidigt som det faktiskt är för vana ”sjalare”. En del föräldrar ger upp för att de tycker att barnet verkar vantrivas med sjalen, men ofta är det de själva som är ovana och det uppfattar de flesta spädbarn. Den korta knytsjalen jag hade köpt ville det sig inte riktigt med men jag envisades. Jag sydde om den till en ringsjal som var lättare att justera. Så småningom skaffade vi en långsjal också och den tyckte jag om från första början. Avlastningen den gav var oslagbar, plötsligt var det ingen konst att bära mitt barn så länge jag ville. Så här i efterhand vet jag att det dessutom finns bärsjalar utan knutar och ringar som det är omöjligt att misslyckas med, men de är inte lika flexibla som en ringsjal.

Spela på gehör
Medan jag läste på om sjalar på Internet hittade jag mer och mer information om Nära föräldraskap och det slutade med att jag köpte ett antal böcker i ämnet. Det var en aha-upplevelse när vi fick reda på att det inte bara vi som bar, långtidsammade och sov med vårt barn. Nu fick vi dessutom många råd som plötsligt stämde överens med vår intuition och våra värderingar. Jag gick på bärsjalsträffar, knöt kontakter med andra Nära föräldrar via Internet och i verkliga livet, provade en mängd olika bärsjalar, sydde och experimenterade. Men mer än något annat försöker jag komma fram till vad som fungerar i vår egen familj. Nära föräldraskap handlar väldigt mycket om att våga spela på gehör och inte följa andras noter utan vidare. I januari 2005 föddes vår andra dotter och vi förberedde oss inför hennes ankomst genom att sälja den oanvända spjälsängen!