När jag väntade barn kände jag ofta att jag inte passade in i den gängse bilden av hur man "ska" vara som gravid. Omgivningen har en rad olika förväntningar på hur man ska uppföra sig och vad man ska vara intresserad av. Min biologiska klocka hade inte riktigt klämtat ännu, jag konstaterade bara att om jag vill ha mer än ett barn, var det en god idé att börja nu och min man var med på noterna. Det blev resultat på första försöket och jag blev både överrumplad och väldigt glad. Därefter upptäckte jag till min förvåning att jag kände mig ungefär som vanligt, trots att livets mirakel hade börjat i min kropp. Graviditeten blev det självklara samtalsämnet för alla bekanta och jag blev ganska snabbt less på att redogöra för "hur magen mådde". Det kändes inte annorlunda än normalt. Man får komma ihåg att alla som frågar gör det för att de är omtänksamma och även om jag har svarat femtio gånger, har just den här personen bara frågat vid ett eller ett par tillfällen.

Sitta i ring
Vi bestämde oss tidigt för att strunta i föräldragrupperna och i stället fundera över hur vi själva hade det när vi växte upp och vad vi vill erbjuda våra barn. Enligt en väninna, var det ett enormt fokus på förlossningsskräck och smärtstillande medel i föräldragrupperna. Det är utmärkt att grupperna finns, men jag är inte rädd för att föda och smärtstillande medel kunde jag läsa om eller fråga barnmorskan om. I stället för att sitta i ring med andra blivande föräldrar, skaffade vi alltså några böcker, pratade med barnmorskan och med min mor.

Grisrosa och ljusblått
Förutom magens välmående, får man rätt många materiella frågor. Visste vi om det skulle bli en pojke eller flicka? Jag blev förvånad över hur många som ansåg att det var viktigt om babyn skulle iklädas rosa eller blått. Det visade sig att grisrosa och ljusblått var exakt vad som såldes på affärerna också, färger som jag inte är speciellt förtjust i. Dessutom brukar folk särbehandla rosa och ljusblå spädbarn: en rosa unge anses "liten och söt" medan en blå är "stor och stark". Tids nog får de ta del av vår kulturs könsstereotyper, tänkte jag. Alltså trotsade jag min naturliga lättja, tog fram symaskinen och tråcklade ihop bland annat en röd munkjacka, sparkbyxor med mönster i rött och blått samt en blåblommig sovpåse inspirerad av medeltida klädedräkter.

Är barnvagn ett måste?
Alla ville veta om vi hade valt barnvagnsmodell. "Nej, vi ska inte ha barnvagn, vi ska ha kont. Det är en sorts bärvagga från 70-talet", förklade jag. "Men det går väl inte, hur ska ni klara er utan barnvagn??" ville utfrågaren veta.
Jag är övertygad om att jag inte skulle stå ut med barnvagn, jag kan inte tänka mig att kryssa fram i tunnelbanan med en jättepråm på fyra hjul. Eller bära ned den en trappa till cykelförrådet och därefter ta upp bärdelen och kånka fyra trappor upp till vår lägenhet! När jag nämnde saken för min mor, sa hon lugnt att hon inte heller använde barnvagn, först vid fjärde barnet skaffade hon en sittvagn till den yngste. Och vid ett års ålder kan barnet redan börja gå, visserligen långsamt, men ändå. Jag och mina syskon är alla uthålliga vandrare, kanske delvis tack vare att vi alltid har fått gå mycket ;-) Nu tror jag inte att barnvagn är fel för alla, bara att det inte passar in i just min livsstil. Om jag senare känner att vi absolut behöver en babypråm, är det ju bara att ändra sig.

Eget rum för spädbarn?
Slutligen undrar många om man har inrett barnrummet ännu. Det är säkert en nöjsam och dessutom psykologiskt förberedande sysselsättning, men för oss har det inte känts viktigt alls. Vi vill börja med att ha lill*n hos oss i sängen, så småningom ska h*n ha egen säng, men eget rum behövs egentligen inte förrän barnet blir lite större, tycker vi. Nej, vi vill ha en välskapt, naken baby och jag tror att h*n behöver min man och mig, mjölk och daglig omvårdnad mer än alla de prylar som marknadsförs till blivande föräldrar. Ni som går i babytankar eller väntar barn: det kan vara en god idé att fundera över vad ni tror att just ni och er baby behöver och inte slaviskt följa inköpslistan i senaste numret av Gravid.

Hej på dig tjockis!
Mot slutet av graviditeten var det plötsligt helt okej för i stort sett främmande människor att kalla mig "tjockis" och klappa mig på magen. Jag tycker det är trevligt när kompisar säger "hej" till magen, men när det gäller andra har jag dock samma revir som vanligt och vill inte bli klappad...

Baby, baby, baby...
Förutom de rent materiella frågorna, finns en del outsagda förväntningar om att man som blivande mamma bara ska vilja prata babylycka. Det finns säkert mammor som fokuserar väldigt mycket på babyämnen, men jag tror att jag kräks om jag får se en till Gravidtidning om nio magiska månader, trots att jag inte varit illamående tidigare under graviditeten. "Du är ju samma Jorun, det är bara det att du ska ha barn nu", sa min mor vid ett tillfälle och så är det ju.

Vårt barn och andras ungar
Jag är intresserad av *vårt* barn, inte ungar i största allmänhet. Så får man nästan inte säga, men jag tycker att det är lika ologiskt att påstå att man älskar djur som att man älskar barn eller för den delen älskar människor. För min del tycker jag att min mors katter är underbara, medan min brors katt inte är särskilt socialt begåvad. Någon har ett sexårigt charmtroll, en annan ett litet monster i samma ålder och jag älskar mina själsvänner enormt mycket medan jag inte kan uppamma några varmare känslor för USA:s regering.

Mitt i karriären ska man vara
Tyvärr har jag hört från många gravida och även upplevt själv att kompisar kan ta för givet att man inte längre vill hänga med på partaj, gå på stan eller prata om samma saker som tidigare. Det är kanske omedvetet och säkert en följd av västvärldens ungdomskultur, där man ska vara festlig, vara mitt i karriären och på väg mot nya okända mål för att platsa. Man kan inte göra så mycket mer än att fortsätta vara sig själv och vårda de vänner som inte förskräcks av förändringen. En del föräldrar byter umgängeskrets, går på babyträffar och babysim för att hitta nya vänner, men jag har svårt för att tänka mig att umgås med andra föräldrar enbart för att vi har knoddar i samma ålder.

Om pappor
Både jag och min man tycker att det är ett väldigt daltande med blivande pappor. Byter de en blöja är de duktiga, tar de mer än en månad föräldraledigt ses det som ett mirakel. Kom ned på jorden, snälla. En far som sköter sitt barn är inte duktigare än en mor. Det är definitivt så att de flesta pappor prioriterar sitt liv utifrån arbetslivet snarare än familjen. Därför kommer försäkringskassan med flera med något lustiga argument för att pappan ska engagera sig i barnet: det gör honom till en bättre ledare och han får en god relation till barnet. Hur vore det om pappor lärde sig att engagera sig för barnens skull i stället för se till egna vinster? Mammor har i alla tider förlorat ekonomiskt och karriärmässigt på att ta hand om barnen, men har gjort det ändå. Vi kan lära av varandra: många kvinnor mår säkert bra av att släppa taget om kontrollen och vara egoistiska, samtidigt som män skulle utvecklas av att bli mer omvårdande.

Livet fortsätter
Föräldraskap och barn har fortfarande låg status i samhället. Så länge vi ser karriär och personliga vinster som viktigare än att ta hand om barn, hjälper tyvärr inga fagra ord från regeringen om att man ska satsa på föräldrar. Barn ses som ett hinder, inte en tillgång. Petra Ulmanen har skrivit en utmärkt artikel i Ordfront (april 2003) som handlar om de attityder vi måste konfrontera för att förändra den rådande situationen:
"För kvinnor är det numera både ett krav och en möjlighet att yrkesarbeta. Samma sak borde också gälla för mäns insatser med hem och barn. Och jag tror inte att man kommer dit genom att formulera faderskapet som ett frivilligt erbjudande i form av en massa vinster för männen personligen." Själva ordet "föräldraledig" säger en hel del - när har någonsin en förälder varit ledig? Många av mina väninnor säger att de väntar med barn för att de ska hinna med så mycket annat först. Men livet tar faktiskt inte slut när man får barn, det fortsätter i allra högsta grad. Däremot är inte arbetslivet anpassat till att vi ska föröka oss, vilket är lite märkligt. Den frågan och många andra kommer jag och min kompanjon Erik Malmberg att ta upp i vår nästa bok.

Jordens vackraste barn
Jag ser fram emot att fortsätta mitt livs resa, träffa barnet som jag och min älskade man har gjort, och upptäcka världen på nytt tillsammans. Naturligtvis kommer det att bli jordens vackraste, trevligaste och mest begåvade barn!*

* Sedan den här artikeln skrevs har jag blivit mamma till två döttrar.