Lättare liv som förälder!




Har du läst boken Nära föräldrar - om anknytning, samsovning och konsten att bära barn? Om närhet, bärsjalar, hur man kan få sin baby att somna med mindre gråt och hur man grundlägger en god anknytning med sitt barn. Inga "metoder" behövs - du är den bästa experten på ditt barn! Läs mer

Nära föräldrar

Välkommen till en svensk community om Nära föräldraskap, eller Attachment Parenting (AP), som man säger på svenska. Här till höger bloggar vi om livet som föräldrar. Klicka här om du vill blogga med oss!
VAD ÄR NF?
Nära föräldraskap är en svensk översättning av begreppet Attachment Parenting.
AKTIVITETER
Här hittar du information om aktuella bokträffar, föreläsningar och föräldrakurser.
FORUM
Äntligen ett forum för alla som vill diskutera samsovning, amning, att bära barn mm.
LÄNKAR
Alla svenska återförsäljare av bärsjalar! Info och inspiration för föräldrar och gravida.

SKRIVLUST
Vill du skriva en egen artikel och bli publicerad på den här sidan? Skicka in din text!


Läs mer om hur led ljus påverkar dig och ditt barns välbefinnande på ledlysrör.nu
Läs mer om hur led ljus och led lysrör påverkar dig och ditt barns välbefinnande hos Ljusgiganten



Att vara nära ett självständigt barn av Danitra

Ta kontakt med oss för att att boka in ett möte där vi tillsammans kan besluta hur vi bör gå vidare med ditt vårdnadstvistärende. Vi är lyhörda och noggranna med att alltid se till barnets bästa. Mer information

När mitt barn föddes så hade jag en tydlig bild om hur livet med den nya familjemedlemmen skulle se ut. Första tiden skulle jag både amma och bära konstant eftersom små barn behöver närhet, känna att någon är där. Ingen vagn var inköpt men däremot en fin sjal. När sonen kom så var det augusti 2006, den varmaste sommaren sen, ja jag vet inte när. Han ville INTE bli buren och han vill INTE ammas.

Han fick tag, det fanns mjölk men han fick panik av att ligga så nära och bli varm. Det hade säkert löst sig med tiden om vi fortsatt kämpa men energin fanns inte och lugnet som kom över sonen när han fick mat genom flaskan var underbart att se. Sjalen kom till användning när värmen började försvinna men inte alls så mycket som jag trott, sonen var som mest nöjd när han fick ligga på golvet och titta.

En kort period var det frid och fröjd med det men sen började han, vid två månaders ålder, försöka vända på sig. Den frustration han kände över att det inte gick hördes i hela kvarteret! Jag kände mig förvirrad, bebisar som skriker gör det för att dom vill ha mat eller närhet, vilket jag var beredd att ge. Men det här? Jag satt brevid honom på golvetoch försökte lite pedagogiskt visa vilka kroppsdelar som behövde användas och strax innan tremånadersdagen så lyckades han. Vi fick en tillfällig paus i vår gemensamma frustration. Han sparkade på det älskade babygymmetoch vände sig när det blev tråkigt.

Väldigt snart var det dock inte nog utan han ville komma framåt också. Allt eftersom detta pågick så var jag tvungen att fundera över min inställning till att vara en "nära förälder", för hur kan man vara nära ett barn som helst vill vara för sig självt? Det var då jag insåg att jag inte alltid behövde vara nära fysiskt, utan det viktiga var att jag såg honom och hans behov genom att vara nära honom som människa. Att se hans vilja att lära sig krypa och erbjuda honom det är att vara honom nära, att se att han vilja att hellre åka i vagnen än i sjalen är att vara honom nära. Att överhuvudtaget SE honom och hans person och agera efter det istället förBVCs "instruktionsbok" är att vara en nära förälder.

För om jag skulle bära honom bara för bärandets skull så skulle inte jag ha kommit närmare mitt barn än en om jag tvingade mitt barn att åka vagn mot sin vilja, eller?

Detta blev för mig ännu tydligare när vi skulle introducera fast föda. Ävenom vi för övrigt var rätt liberala i vårt förhållningssätt till spädbarnsvård så var det ändå just "BVC-manualen" vi använde när sonen var fyra månader. Enligt den så var tiden inne för att börja ge "smakportioner"som skulle bestå av potatispurée och gröt. Sonen var inte alls intresseradav detta utan spottade ut allt som kom in i munnen. Som lösning på detta fick vi tipset att spä ut puréen med ersättning och ge i flaska. Då kände jag att något var riktigt fel.

Jag letade runt efter alternativ till denna punktmaual och stötte på en mycket klok kvinna som funderat och också skrivit en mycket bra text om just detta. (http://cicci-cecilia.blogspot.com/2006/06/smakportioner-eller-helt-enkelt-att.html Så istället för att fortsätta enligt manualen så lät vi sonen självbestämma när han ville smaka på något. Han fick sitta med när vi åt och hade framför sig små bitar av olika mjuka livsmedel. Till en början lekte han bara med dom men så småningom gick allt fler av bitarna in i munnen och stannade kvar, Att "byta ut mål" och öka antalet skedar med purée kändes främmande, i stället lät vi honom äta så mycket han ville av det han ville.

Genom att SE honom och hans unika personlighet så kunde vi förstå vad han ville och vad som var bäst för honom. Jag ska tillägga att han även innan har gosat och lekt med oss och har visat ett stort behov av närhet under nätterna då vi sovit tillsammans allihop. Därför har jag aldrig trott att det varit något fel med honom.

Nu är sonen ett år och han kan både stå, gå och springa och även om hans favoritsysselsättning fortfarande är att klättra så kan han då och då komma med en bok i handen och vilja mysa i knät en stund och han vill allt oftare sitta still och leka med någon av oss. En ny period i hans liv är här!

24 aug 2007