Lättare liv som förälder!




Har du läst boken Nära föräldrar - om anknytning, samsovning och konsten att bära barn? Om närhet, bärsjalar, hur man kan få sin baby att somna med mindre gråt och hur man grundlägger en god anknytning med sitt barn. Inga "metoder" behövs - du är den bästa experten på ditt barn! Läs mer

Nära föräldrar

Välkommen till en svensk community om Nära föräldraskap, eller Attachment Parenting (AP), som man säger på svenska. Här till höger bloggar vi om livet som föräldrar. Klicka här om du vill blogga med oss!
VAD ÄR NF?
Nära föräldraskap är en svensk översättning av begreppet Attachment Parenting.
AKTIVITETER
Här hittar du information om aktuella bokträffar, föreläsningar och föräldrakurser.
FORUM
Äntligen ett forum för alla som vill diskutera samsovning, amning, att bära barn mm.
LÄNKAR
Alla svenska återförsäljare av bärsjalar! Info och inspiration för föräldrar och gravida.

SKRIVLUST
Vill du skriva en egen artikel och bli publicerad på den här sidan? Skicka in din text!


Läs mer om hur led ljus påverkar dig och ditt barns välbefinnande på ledlysrör.nu



Nära föräldrar i Göteborgsposten

23 okt 2008

Har nyligen gjort en telefonintervju med en journalist som skriver på en artikel om samsovning för Göteborgsposten. Den kommer troligen enbart att publiceras i den fysiska upplagan under den kommande veckan, jag har fått läsa utkastet och det ser jättetrevligt ut.

Jag har fått frågor från er som läser bloggen om hur det går med livet som trebarnsmamma... den fjärde september föddes ju vårt tredje barn. Förlossningen gick bra, den snabbaste hittills. Att jag skriver det här inlägget kvart i två på natten kanske ger en fingervisning om att det är fullt upp, men det är framför allt LYCKA. Lille sonen sover just nu gott i konten, en bäranordning från 70-talet som är både praktisk och läcker. Ska lägga upp en bild framöver så att ni kan se den (det finns även en bild i boken "Nära föräldrar").

Redan när han var nyfödd kunde jag lägga honom i en bärsjal. Han har varit lugn och samtidigt tydlig med vad han vill redan från födseln (och han är ju mitt tredje barn, så något ska jag väl ha lärt mig under resans gång), men bärsjalarna har onekligen underlättat för att ta hand om två storasyskon samtidigt som han behöver närhet.

Boa in sig

28 aug 2008

Jag har väntat och väntat på boainstinkten men inte märkt av något alls. Ett tag undrade jag om jag överförde boandet på egotrippar som att göra resor och utflykter, träffa vänner och skaffa en dödsläcker MC-jacka som jag inte vet när jag kommer att kunna ha på mig.

Att jag passar på att ta ett tag över köksluckorna med trasan när jag ändå står i köket är väl bara rationellt? Och det är väl också fullkomligt logiskt att tycka att det är jättetrevligt att svampa bort smutsranden i badkaret när man ändå råkar sitta där i badskummet för att koppla av? Eller städa igenom skrivbordet så att det för första gången i mitt liv finns en pärm för inkommande post, en för författande och inspiration, en för brevskrivande, en för månadens räkningar och en för blanketter att skicka iväg? Badrumsskåpet har jag också organiserat om med största nöje.

Nej, det blir nog inga boainstinkter den här gången heller.

Träning i nionde månaden

9 aug 2008

När jag blev gravid för tredje gången var jag beredd på en tuffare utmaning fysiskt sett. Vad jag däremot inte alls var beredd på, var att känna mig stark och smidig i nionde månaden. Häromdagen sa min man spontant att jag verkar både gladare och piggare med tanke på hur långt gången jag är. Jämfört med andra kvinnor (gravida eller ej) är jag visserligen vig som ett kassaskåp, men jag upplever att jag är i bättre form än under mina tidigare graviditeter, .

Kanske är det delvis tack vare att jag har vana vid att vara gravid. När jag känner av lite foglossning eller ryggsmärta är jag glad över att det inte gör mer ont än förra gången, eftersom jag har fått höra att det brukar bli värre för varje barn. Att jag får halsbränna och är tung i kroppen känns inte heller särskilt oväntat. Dessutom blir smärtorna märkbart bättre när jag tränar och stretchar – jag vet att träning inte är en lösning för alla som har foglossning men för mig ger det definitivt en underbar lindring.

Just nu är jag i vecka 37 och tränar ungefär tre till fyra gånger i veckan, upp till en timme åt gången. Nu har jag tänkt att lägga upp ett ”laddningsschema” och träna lite oftare men i stället upp till trettio minuter per pass.

Jag tränade under första och andra graviditeten också – och då var det kendo som gällde, en japansk kampsport som är allsidig för kroppen. Det är en rätt tuff träningsform, fast mina motståndare oroade sig säkert mer än vad jag gjorde. När jag var i sjunde till åttonde månaden trappade jag ner och övade hemma på en så kallad Ministepper som var helt okej för rumpa, lår och lite kondition. Det blev lite väl ensidigt, men man kunde åtminstone stå framför en film och guppa under träningen.

Den här gången har jag blandat magdans (verkligen passande!), övningar för rygg & stabilisering, styrkeövningar med gummiband samt low impact. Inte en enda lektion har jag varit på, det hinner jag inte. I stället sätter jag på träningsvideos och kör instruktionsfilmer från www.demandfitness.com - de har speciella program för gravida. Jag försöker så tidigt på dagen som möjligt, någonstans efter 19 dalar motivationen totalt.

Nu har jag inte mätt mina resultat i annat än välmående, men första och andra graviditeten kände jag mig gigantisk, trött och seg under nionde månaden. Jag har funderat över vad exakt som är skillnaden, men jag tror att det är att jag slutade rätt tvärt med kendo, medan jag kan anpassa min nuvarande träning lite i taget.

Dessutom är det roligt! Jag har skaffat ett helt litet bibliotek med magdansvideos, fast just nu är det Belly Dance for Prenatal Fitness som gäller. Magdansen är helt underbar, rörelser som ger lagom motstånd, mjukar upp ryggraden och känns stärkande kring höfter och bäcken precis där jag lätt blir öm om jag sitter stilla en stund.

Det sägs ofta att rörelser i magdansen har sitt ursprung i förlossningsförberedande danser.

Mer läsning
Läs mer om graviditet och träning här – jag ska fylla på artikeln när nästa lilla älskling är här.

Här har jag skrivit mer om magdans:
Vilken magdans passar dig?
Nya trender för klubbgolvet

DVD:n med magdans för gravida köpte jag här.

Nära föräldraskap i Expressen

20 jun 2008

Den 31 maj skrev Expressen om samsovning och Nära föräldraskap. Kändes lite lustigt att slänga oss ner i sängen en strålande sommardag men det var en sådan bild som önskades :-) I reportaget fick det inte plats att vår yngsta dotter, tre år, helst somnar i sin egen säng och kommer tassande till familjesängen på morgonen. Femåringen gillar bäst att somna i vår gemensamma säng och det får hon, hon är en enormt aktiv och utåtriktad tjej och jag har funderat över om det är därför hon behöver tanka mer närhet på natten?

Så avslöjar du gravida

12 maj 2008

Efter fyra månaders graviditet började jag undra när någon på skrivjobbet jag har på e-health.se skulle gissa hur det var fatt. Jag hade börjat klä mig i empireskuret och lite pösigare material men ändå tyckte jag att jag hade en synlig kula. Men folk kan ju vara finkänsliga och undra om kulan beror på lite för många bullar snarare än en bulle i ugnen, så jag bestämde mig för att skriva en krönika som talade klarspråk.

9 sätt att avslöja gravida hette krönikan. Där beskrev jag en rad märkliga beteenden som en gravid kan lägga sig till med, till exempel låtsas dricka champagne men smyga iväg och hälla ut den i slasken, börja klä sig i voluminösa kreationer och gå omkring med frottéarmand, det vill säga "sea bands" som ska hjälpa mot illamående under graviditeten.

Fortfarande var det ingen som sa något, så jag började berätta. Roligaste kommentaren kom från en kollega som hade trott att krönikan syftade på henne trots att hon inte var gravid, hon hade nämligen fallit för vinterns oversizemode. De flesta hade inte märkt något alls, men två sa att de faktiskt hade haft sina aningar. Säljchefen sa att han hade räknat ut det när jag efter att ha ätit en lunchportion ändå satt uthungrad - då såg han också till att jag fick påfyllning. En annan tjej fattade misstankar när jag klagade på vårt dåliga kontorskaffe.

Jag har länge tänkt blogga om att jag ska bli trebarnsmamma till hösten (augusti/september), men det är mycket annat som har kommit i vägen. Nu sticker magen äntligen ut och talar klarspråk - här ska det bli bebis! När jag passande nog var på magdansfestival förra veckan fick jag flera klappar och lyckönskningar till magen. Och jag har fått världens raraste barnmorska som flera gånger har upprepat att det finns gammalt barnmorskeskrock som säger att mammor som väntar på trean är lite särskilt luriga.

Nära föräldrar i SvD

12 mar 2008

I dag skriver SvD om Nära föräldraskap och anknytning i artikeln "Närhet är nyckeln till anknytning".

Ur artikeln:
"Släng noterna och våga spela på gehör! Strunta i rigida sömnkurer och fyrkantiga uppfostrings­metoder. Lita istället på din föräldrainstinkt och följ ditt barns signaler om vad han eller hon ­behöver. Den uppmaningen kommer från tvåbarnsmamman Jorun Modén, som är en av de svenska ­förespråkarna av så kallat Attachment parenting eller Nära föräldraskap. För ett par år sedan kom hennes bok Nära föräldrar.

–Dagens föräldrageneration beskrivs ofta som den mest ambitiösa någonsin. Vi vill göra allt rätt, vilket lätt skapar en osäkerhet. Många har svårt att lita på sin egen förmåga och söker därför färdiga manualer och expert­råd. Men för att knyta an på ett bra sätt måste man tro på sig själv som förälder och våga lyssna på sitt barns signaler."

Läs hela artikeln här
Läs mer om boken Nära föräldrar här

Svenska Dagbladet kör under veckan en hel serie om anknytning och första delen kan man läsa här. Journalisten Anna Lagerblad kommer bland annat att intervjua läkare och forskare. Fortsättningen kommer i morgon.

Föräldrakurser och time out

17 feb 2008

Nu när den senaste forskningen visar på hur viktiga de tidiga relationerna är för barnets utveckling, känns det förvånande att det är föräldraskolor med inslag som ”time out” och ”nödbroms” som är på frammarsch. Jag har följt DN:s artikelserie om föräldrakurser under veckan.

Föräldrakurser som Cope, Komet och De otroliga åren rekommenderas av Statens folkhälsoinstitut, men kurserna får kritik från psykologer och barnläkare som Lars H Gustafsson. Och jag håller med.

För visserligen kan man kanske träna barn till att utföra ett önskat beteende genom att ignorera, berömma och tillämpa belöningssystem, men frågan är om man kan bygga en lyssnande och ömsesidig relation på det sättet?

I Kometkursen får man lära sig ett system för att belöna barnen när de gör rätt. Ett sätt att belöna barnen är att ge dem guldstjärnor, ett annat är att leka eller hitta på något roligt med mamma och pappa. Jag undrar vad som händer med självkänslan hos ett barn som får samvaro som en sorts beröm. Lär sig barnet att behaga och vara duktigt eller samarbeta? Jag tror att en tillitsfull relation är grunden för att vilja samarbeta.

När mina barn har trotsat som mest, har jag ofta bara fokuserat på att vara nära varandra, lyssna och prata. Ofta lossnar det då. Det kan vara svårt att klara av om man är pressad och ska hinna till förskola eller jobb, men då kan man ge tiden och närheten så fort det finns tillfälle. Det är också en god idé att vaddera tillvaron med massor av tid, för barn och relationer behöver tid.

Dåliga beteenden ska man bland annat ignorera barnet och låtsas som om man inte lägger märke till det. ”Undvik ögonkontakt” heter det. Vid en konflikt kan man tillämpa ”nödbroms”, det vill säga att gå ifrån situationen med barnet och prata lugnt, men ibland kan man också lämna barnet ensamt. Det ska vara en mjukare variant av ”time out”, som fått mycket kritik genom Nannyprogrammen.

Jag har förresten fått frågan om det finns några skillnader mellan Dr Sears inställning till Attachment parenting och hur svenska Nära föräldrar ser på uppfostran. Och det finns det - Dr Sears, som ju är en frontfigur inom Attachment parenting, rekommenderar en variant på time-out. Fysisk bestraffning och barnaga är tillåtet i USA – och time out är där en mjukare inställning till uppfostran än den vedertagna.

De svenska Nära föräldrar som jag pratar med har i stället förebilder som Jesper Juul, som fokuserar mycket på barnets självkänsla.

Tillbaka till Kometkursens rekommendationer – att undvika ögonkontakt och ignorera oönskade beteenden. Ibland väljer vi partners utifrån hur vi har blivit bemötta som barn. Vill vi att våra barn ska söka sig till en partner som ignorerar dem om de tycker att de gjort fel?

Psykologen Ann Molin liknar föräldrakurserna vid dressyr och föreslår att vi funderar över hur det låter om vi skulle byta ut ordet ”barn” mot ”din man” i manualerna till dessa metoder. Skulle vi drömma om att kränka vuxna människor genom att varna dem, låta dem lugna ned sig i ett separat rum och därefter kräva förlåtelse eller lydnad?

Det är märkligt att så många tror att vi behöver speciella metoder för att rå på små barn. I stället för metoder behöver vi kanske ställa oss frågan vad det är barnen försöker säga? Och varför dagens föräldrar upplever sådan stress och trötthet att tålamodet inte räcker till?
Jag tror att det vore bra att fokusera mer på vilken livsstil vi har och vilken relation vi vill ha med våra medmänniskor, från de allra yngsta, till de gamla.

Tålamod av Åka

27 jan 2008

"Tå-hå-lamod..." hickar hon fram mellan snyftningarna. Hon är jätteargoch frustrerad. Hon vet att hon borde vänta, men det hindrar inte att hon gråter och stampar. 'Senare' existerar inte, bara nu, och just nu är det ju så dumt att jag inte vill komma och lägga pussel med henne. Jag ska äta färdigt först, har jag förklarat för henne. Det stämmer inte med hennes plan.

"Precis," säger jag. "Tålamod. Bara en liten stund, jag kommer och leker med dig när jag är färdig."

Och hon väntar. Ganska högljutt, men hon väntar faktiskt.

***

"Kom, jag vill gå hem. Kom nu!"

Hon har aldrig gillat när saker händer plötsligt, men förr gick det bra om hon bara kände igen att vi hade förvarnat om vad vi skulle göra. Tvååringen är mer svårmanövrerad, hon har egna idéer och om hon inte själv tänkt sig en viss plan så måste hon fundera på det innan hon hänger med. Hon tycker inte alls att vi ska gå hem, hon gnälleroch vänder ryggen mot mig. Hon har hittat en pinne och en jättebrasnöhög att gräva i.

Tålamod. Nu är det min tur.

En sak i taget. Jag har lust att försöka handgripligen sätta henne i pulkan. Hon skulle ha gått med på det förra vintern, men nu leder sånt bara till brottningsmatch och inte till att vi kommer någonstans, det vet jag.

Och att gräva i snön kan jag ju förstå att det är trevligt, så jag stannar en liten stund. Börjar göra avtryck med skon i snön. Hon gör också avtryck. Fotspår!

"Kom så gör vi en lång rad med fotspår här!" Och så går vi, brevid den plogade trottoaren. Hoppar. Går baklänges."När vi kommer fram till vägen där måste jag bära dig över. Och sen kan du åka pulka."

"Åka puka, jaa!"

På väg hem, med lite tålamod.

***

"Du måste ha på dig byxorna, det är kallt ute idag."

Suck. Hon tycker att det är fullt tillräckligt med långkalsonger,mössa och sandaler, andra kläder är onödigt. Kallt ute? Det spelar väl ingen roll, vi fryser inte här inne.

Jag är trött och sur, och hennes pappa är stressad. Vi är sena,väldigt sena, och lillan sätter sig extra mycket på tvären. Vad är tålamod? Alla är ju så knasiga just nu i alla fall, mamma och pappa ärfullständigt spattiga.

Hon låter pappa dra på sig en tröja, men byxorna går inte. Hon häver upp ett av sina öronbedövande illtjut, lägger sig ner och sparkar vilt med benen. Inte en chans att dra på några byxor.

"Titta, om du tar på dig byxorna får du ha de fina vinterstövlarna."

Hon älskar att ta på sig olika skor, men vinterstövlarna lockar inte.

"Inte inte inte!" säger hon bara.

Min puls stiger.Vi gör i ordning allt annat, och lirkar och lockar, men det är bråttom. Inget utrymme för tålamod. Till slut tar jag henne i famnenoch bär ut henne fast hon sprattlar och kämpar emot. Utomhus brukar det alltid gå att få på ytterkläderna, och hon samarbetar motvilligt. Så går jag åt mitt håll, och de går åt sitt. Lång väg hör jag henne skrika och gnälla. Det tar en ganska lång stund innan jag återfår någon inre balans.

***

En sak jag börjat lära mig är värdet av tålamod. Jag begär tålamod från henne, och då borde jag rimligtvis begära det av mig själv. Nästan alltid går det bra att komma överens med lite tålamod, utan att behöva ge upp integritet eller någon parts personliga behov (som mat!). Fast ibland funkar det bara inte, ibland är det bara ren kalabalik.

Nära föräldrar på BVC

16 jan 2008

Jag fick ett mail från Carola som nyligen har recenserat boken Nära föräldrar. Hon tyckte att boken sammanfattade hennes egna tankar om föräldraskap:
"Boken är en motvikt till alla metoder, experter och nannyprogram. Den fokuserar på barnets behov och föräldrarnas egna instinkter som har funnits där i urminnes tider, mycket längre än nappar, barnvagnar och nannyprogram på teve", skriver Carola.
"Jag tycker att BVC borde föreslå alla blivande föräldrar att läsa den här boken", avslutar Carola. Hela hennes recension kan du läsa här.

Carola har också skrivit en personlig berättelse om hur det var att vara nybliven förälder med en liten dotter som ville bli buren och samsova. Läs hela Carolas berättelse här.

Träning för gravida nu uppdaterad

16 jan 2008

Jag fick ett mail från kvinna som är gravid och som hade frågor om träning och den danska studien om missfall som publicerades i november 2007. Därför har jag uppdaterat artikeln Träning för gravida - en av de mest lästa sidorna här på Nära föräldrar. Dessutom har jag lagt till några länktips som kan vara intressanta för dig som vill ha en aktiv graviditet.

Inte allt på en gång av Dora

27 sep 2007

Något som stressar mig är att läsa eller höra talas om intressanta mammor. Mammor som under föräldraledigheten kommer på att de ska skriva en bok, starta en yogakurs, sy könsneutrala barnkläder samt utveckla en serie med hälsosam barnmat, och ser man dem på en bild möts man av vältränade kvinnor med lagom rosig hy och en grönsaksdrink i ena handen. Mammorna fotograferas gärna i det smakfullt inredda hemmet, och även om det kanske är lite stökigt och leksaker här och var så gör det inget, för alla färger matchar varandra. Det är bilder på glada mammor som har förverkligat sig själva och som samtidigt lyckats med den stora konsten att vara förälder.

Och då blir jag stressad för det är så mycket jag vill göra. Jag vill äta en bra kost med bra råvaror, och jag vill ju göra allt från grunden – från minsta lilla brödkant till den där groddade levande växtmåltiden, jag vill ha en mjuk och smidig yogakropp, jag vill skriva krönikor och måla tavlor för vernissage, jag vill odla växter och sy mina egna kläder och grönorangegulbruna tygväskor, jag vill ju gå omkring i ett mys-stökigt hem och fundera på vad jag ska förverkliga härnäst. Istället för att jag – som det ser ut nu – skriver lista på lista med saker som jag så gärna vill göra, någon gång, samt lägger min sista kraftansträngning på att åtminstone se till att all disk är undanplockad inför morgondagen och slutligen sätter mig framför datorn och surfar runt medan sonen sover gott. Och det är ju där jag fastnar, framför de där reportagen och hemsidorna som alla supermammor har, och jag undrar hur det ligger till, om de antingen har det så gott ställt att de har råd att starta egna pröva-på-projekt för att det finns en man som jobbar dygnet runt för att försörja familjen, eller om det är så att de sliter häcken av sig de med, men att det bara är det att de inte säger det när journalisten kommer, eller om det är så att de helt enkelt inte plockar lego, torkar näsor, kånkar tvätt, sjunger imsevimsespindel, pussar varma huvuden, håller kletiga små händer, läser boken med traktorbilderna om och om igen, får en smält glass i knäet eller somnar lyckligt bredvid ett snusande barn för att de har någon anställd som gör allt det eller kanske sveper de igenom de där bitarna så fort och fläktigt, på väg mot pr-möten eller den egna studion att det inte fastnar.

Är det så det är, då låter jag mina listor förbli listor, till den dagen jag inte har något litet barnknä som ska plåstras om och legobitarna ligger stilla i lådor på vinden. Till dess är jag hellre nära och lyssnande och skrattande och gråtande och arg och glad och lycklig och stolt mamma. Bara det, eller allt det, kanske jag ska skriva.

Det kan ju också vara så att man inte behöver göra allt det där man vill göra, på en och samma gång. Det har jag inte tänkt på förrän nu. Det kan ju vara så att det finns en tid för att odla pelargoner och en annan tid när man måste torka lite mer bananmos än annars, en tid för att prata med förlagssnubbar och en tid för att bara vara nära kära.

Att vara nära ett självständigt barn av Danitra

24 aug 2007

När mitt barn föddes så hade jag en tydlig bild om hur livet med den nya familjemedlemmen skulle se ut. Första tiden skulle jag både amma och bära konstant eftersom små barn behöver närhet, känna att någon är där. Ingen vagn var inköpt men däremot en fin sjal. När sonen kom så var det augusti 2006, den varmaste sommaren sen, ja jag vet inte när. Han ville INTE bli buren och han vill INTE ammas.

Han fick tag, det fanns mjölk men han fick panik av att ligga så nära och bli varm. Det hade säkert löst sig med tiden om vi fortsatt kämpa men energin fanns inte och lugnet som kom över sonen när han fick mat genom flaskan var underbart att se. Sjalen kom till användning när värmen började försvinna men inte alls så mycket som jag trott, sonen var som mest nöjd när han fick ligga på golvet och titta.

En kort period var det frid och fröjd med det men sen började han, vid två månaders ålder, försöka vända på sig. Den frustration han kände över att det inte gick hördes i hela kvarteret! Jag kände mig förvirrad, bebisar som skriker gör det för att dom vill ha mat eller närhet, vilket jag var beredd att ge. Men det här? Jag satt brevid honom på golvetoch försökte lite pedagogiskt visa vilka kroppsdelar som behövde användas och strax innan tremånadersdagen så lyckades han. Vi fick en tillfällig paus i vår gemensamma frustration. Han sparkade på det älskade babygymmetoch vände sig när det blev tråkigt.

Väldigt snart var det dock inte nog utan han ville komma framåt också. Allt eftersom detta pågick så var jag tvungen att fundera över min inställning till att vara en "nära förälder", för hur kan man vara nära ett barn som helst vill vara för sig självt? Det var då jag insåg att jag inte alltid behövde vara nära fysiskt, utan det viktiga var att jag såg honom och hans behov genom att vara nära honom som människa. Att se hans vilja att lära sig krypa och erbjuda honom det är att vara honom nära, att se att han vilja att hellre åka i vagnen än i sjalen är att vara honom nära. Att överhuvudtaget SE honom och hans person och agera efter det istället förBVCs "instruktionsbok" är att vara en nära förälder.

För om jag skulle bära honom bara för bärandets skull så skulle inte jag ha kommit närmare mitt barn än en om jag tvingade mitt barn att åka vagn mot sin vilja, eller?

Detta blev för mig ännu tydligare när vi skulle introducera fast föda. Ävenom vi för övrigt var rätt liberala i vårt förhållningssätt till spädbarnsvård så var det ändå just "BVC-manualen" vi använde när sonen var fyra månader. Enligt den så var tiden inne för att börja ge "smakportioner"som skulle bestå av potatispurée och gröt. Sonen var inte alls intresseradav detta utan spottade ut allt som kom in i munnen. Som lösning på detta fick vi tipset att spä ut puréen med ersättning och ge i flaska. Då kände jag att något var riktigt fel.

Jag letade runt efter alternativ till denna punktmaual och stötte på en mycket klok kvinna som funderat och också skrivit en mycket bra text om just detta. (http://cicci-cecilia.blogspot.com/2006/06/smakportioner-eller-helt-enkelt-att.html Så istället för att fortsätta enligt manualen så lät vi sonen självbestämma när han ville smaka på något. Han fick sitta med när vi åt och hade framför sig små bitar av olika mjuka livsmedel. Till en början lekte han bara med dom men så småningom gick allt fler av bitarna in i munnen och stannade kvar, Att "byta ut mål" och öka antalet skedar med purée kändes främmande, i stället lät vi honom äta så mycket han ville av det han ville.

Genom att SE honom och hans unika personlighet så kunde vi förstå vad han ville och vad som var bäst för honom. Jag ska tillägga att han även innan har gosat och lekt med oss och har visat ett stort behov av närhet under nätterna då vi sovit tillsammans allihop. Därför har jag aldrig trott att det varit något fel med honom.

Nu är sonen ett år och han kan både stå, gå och springa och även om hans favoritsysselsättning fortfarande är att klättra så kan han då och då komma med en bok i handen och vilja mysa i knät en stund och han vill allt oftare sitta still och leka med någon av oss. En ny period i hans liv är här!

Attachment Parenting och jag av Terése

19 jul 2007

Har Attachment Parenting förändrat mig som person? Nära Föräldraskap handlar ju om en relation, och båda parter påverkas ju av interaktionen. Vad har hänt med mig de två år som jag har varit förälder?

Å ena sidan känns det som att Nära Föräldraskap var något som redan fanns i mig, och som jag först använde mig utav utan att veta att det fanns ett namn för vad jag gjorde. Men å andra sidan känner jag också att jag har utvecklats genom min roll som mamma, och som AP-förälder.

I och med att sonen föddes öppnades en ny värld för mig. Jag klev in i Föräldraskapet och upptäckte många nya sidor av livet. Sådant som jag inte hade reflekterat över tidigare blev plötsligt stora frågor för mig, och sådant som jag inte ens visste fanns, uppenbarade sig. Till exempel tog jag för givet att barnvagn var ett måste, men sökte efter alternativ när jag upptäckte att sonen ville vara nära och bli buren jämt och då fann jag att det faktiskt fanns något som kunde underlätta – en bärsjal! Eller ta som exempel alla de produkter som jag använde mig av, till hår och hud eller mat och dryck, och som nu ifrågasattes av mig. Vad innehöll de egentligen? Vad var hälsosamt och vad var skadligt? Det handlade ju inte bara om mig längre, det handlade ju om mitt barn också. Och till honom var förstås endast det bästa gott nog ;-)

När jag ser tillbaka, låt oss säga fem år i tiden, så lever jag ju i stort sett ungefär likadant, med samma värden och mål här i livet. Men som sagt, så ser jag också att vissa förändringar har skett. Jag har blivit mer medveten och jag förknippar faktiskt mycket av den här medvetenheten med just Attachment Parenting, där ju fokus ligger på att vara närvarande och lyhörd, att lyssna till och medvetandegöra signaler och behov, att svara på dem på ett sätt som passar både det lilla barnet och familjen som helhet och som stämmer överens med den där magkänslan.

Jag funderar på om det här kanske har smittat av sig från föräldraskapet till andra områden i livet? Jag tror att jag har blivit bättre på att lyssna efter signaler från mig själv och från min omgivning och att jag försöker svara på dem på ett gott sätt även där. Att jag använder mig mer av medvetenhet i min relation till min man, att jag har blivit mer reflekterande i mina val, till exempel vad jag gör, säger, köper, äter och tar på mig och att jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte visste fanns, både styrkor och svagheter samt att jag har tydliggjort vad jag prioriterar, vad jag kämpar för, vad jag tror på.

Man kan kanske formulera det som att det känns som att jag har blivit mer medveten om min inre visshet, vad jag och mitt barn mår väl av, vad som känns bra i mitt liv och mina relationer och att lita på den här känslan, i högre utsträckning än vad jag gjorde tidigare, helt enkelt.
Jag vet inte hur jag hade levt idag om jag inte hade blivit mamma, men jag har svårt att föreställa mig något som är ungefär lika omvälvande och som gör att man ifrågasätter sitt liv och leverne till så stor del. Men så räknas väl att bli förälder till en av livskriserna också ;-) För mig känns det i alla fall som att Attachment Parenting är ett fungerande förhållningssätt för mig och min familj, och jag ser att bara på två år har jag lärt mig mycket om mig själv och om mitt liv.

Sjukförklara inte stressade familjer av Jorun Modén

26 mar 2007

Nu larmar Barnombudsmannen (BO) i sin årsrapport om föräldrastress och att en tredjedel av svenska spädbarn inte knyter an som de ska till sina föräldrar. Som åtgärd föreslår BO samspelsbehandling på institutioner eller i öppenvård.

BO anser alltså att samhället tidigt måste komma in med riktade behandlingsinsatser för att förebygga psykisk ohälsa redan i vaggan. Men varför läggs så mycket fokus på behandla symptomen? När vi får larmrapporter om barnfetma diskuterar vi förebyggande åtgärder och det är precis vad vi borde göra här också.

Föräldrar upplever ofta att det är tungt att kombinera yrkeslivet med barn. Många föräldrar har själva bristande anknytning till sina egna föräldrar och saknar därför modeller för sitt föräldraskap. Dessutom skaffar vi ofta barn sent, när vi redan vant oss vid en egocentrisk livsstil och får svårt att anpassa oss till den nya situationen.

Att ge sig in i föräldraskapet utan förkunskaper är som att åka på kalas med två småbarn utan förberedelser eller packning. Bussresan blir en pina för att barnen blir rastlösa, födelsedagsbarnet börjar gråta för att vi glömde presenten och vi måste åka hem så fort det yngsta barnet bajsar på sig.

Ibland vet man över huvud taget inte vet vad anknytning är. Karin Thunberg skriver följande den 20 mars på SvD.se:”Inte vet jag vad begreppet ’knyter an’ innebär i detalj, men jag utgår från att det betyder att barnen inte mår bra.”Varför kommenterar Karin Thunberg nyheten utan att ha tagit reda på vad den handlar om?

Barnpsykologen Malin Alfvén anser att BO-rapporten är en ”otrolig anklagelse” mot nyblivna föräldrar. Hon menar att föräldrarna söker hjälp för att de bryr sig, inte för att de inte kan knyta an till sina barn. Men det är fullt möjligt att bry sig om sina barn och samtidigt ha svårt med anknytningen, på samma sätt som två vuxna kan älska varandra utan att ha en bra kommunikation.

BO-rapporten utgår inte bara från hur många oroliga föräldrar det finns (som man skulle kunna tro av Malin Alfvéns yttrande) utan också från studier som visar hur väl barn knyter an till sina föräldrar.

Första gången jag och min man blev föräldrar fick vi prova oss fram. Vår dotter kom till världen med urakut snitt och var en intensiv liten person som helst ville leva klistrad intill oss.

Från MVC fick vi en trycksak som såg ut att vara från 70-talet och från BVC fick vi låna broschyrer som handlade om hur vi skulle ignorera vårt barns gråt och försök till samspel genom den så kallade femminutersmetoden.

Kärleken till vår dotter vann dock över alla broschyrer, släktingars förmaningar om att vi borde fostra henne till självständighet samt en barnexpert som i sin bok påstod att till och med hon säkert kände att hon inte borde komma undan med sitt ”tyranni”.

Vi vägrade se henne som en motståndare, bar henne så mycket hon ville och hittade så småningom begreppet anknytning som svarade på många av våra frågor. Vår dotter var biologiskt beroende av oss och kände sig instinktivt tryggast intill en annan människa.

Det blev den första impulsen som ledde till att jag läste allt jag kom över om anknytning, bland annat just Barnrapporten från 1998. Medan min andra dotter sparkade i magen skrev jag den praktiska handledning om anknytning som vi själva hade saknat i bokhyllan på BVC, boken Nära föräldrar.

Anknytning är alltså relationen och samspelet mellan barnet och föräldern, och har visat sig mycket viktig för hjärnans utveckling och barnets psykiska hälsa. Studier visar att tryggt anknutna barn blir mer sociala, får lättare för att bygga relationer och klarar påfrestningar i livet bättre.

Vänta inte tills spädbarnen visar symptom på bristande anknytning! Det är ingen bra utgångspunkt att sjukförklara stressade familjer. Lägg mer resurser på förebyggande åtgärder och utbildning, byt ut förlegade broschyrer mot de senaste forskningsrönen om anknytning och lägg ansvaret för barnet där det i första hand hör hemma – hos föräldern.

Källor:
Nära föräldrar - Om anknytning, samsovning och konsten att bära barn, Tecknade bilder 2007.
Klara, färdiga gå (PDF), Om de yngsta medborgarna och deras rättigheter, Barnombudsmannens årsrapport 2007.
Barnrapporten, Stockholms läns landsting, Centrum för Barn- och Ungdomshälsa 1998.
Skarp kritik mot BO-rapport
Hur dåligt får barn må?


Artikeln finns även i kortare format på E-health.se

Kommentera artikeln nedan eller diskutera i forumet!

Ett nytt humör tack!

19 feb 2007

En dag var min treåring på ett sjusärdeles dåligt humör. Alla som har intensiva och temperamentsfulla små barn vet hur det kan vara. I stort sett alla aktiviteter urartade i gnäll och högljudda protester och det dåliga humöret gick ut över lillasyster i form av ovänliga knuffar om jag inte hann störta emellan och agera krockkudde.

Jag lirkade henne ur pyjamasen och i kläderna, försökte leka ”borsta tigerns tänder” i badrummet och improviserade en saga om hur små söta troll kan bygga bon i tovorna på långhåriga barn medan jag försiktigt borstade hennes nattrassliga lockar.

Visst finns det dagar när man helt enkelt är lite arg, eller åtminstone måste få prova hur det är att känna sig arg, men när det dåliga humöret hängde kvar likt ett ovädersmoln när det var dags att gå ut och leka, började jag bli rejält trött och på god väg att bli irriterad.
- Vet du vad, sa jag, det här är inte roligt för någon av oss. Jag tror du behöver byta humör.

Hon såg lite förbryllad ut men blev också nyfiken. Jag drog med händerna över huvudet och ansiktet på henne och låtsades att jag lyfte ut ”humöret”.
- Oj, sa jag, titta vilket humör! Det var ju inte roligt. Ska vi kasta bort det och ta på ett nytt?
Ja, det vill hon.

Jag skakade av händerna och låtsades att jag plockade ned ett nytt humör från en hög hylla som jag satte på henne.
- Här ska du få ett nytt, fint humör

Hennes ansikte lyste upp med ett stort leende som varade länge. När hon lite senare blev sur igen, frågade hon om hon kunde få ett nytt humör igen. Det här har blivit till en lek som vi ibland tar upp när det är knöligt med vardagen, när det är jobbigt att vara storasyster eller när man bara har vaknat på fel sida.

Nu är det ju inte bara barn som ibland blir på dåligt humör, så min dotter har kommit på att hon även kan erbjuda mig ett nytt fint humör ibland :-) Vi brukar också använda trollspöna på varandra på samma sätt, eller när man får lust att förvandla varandra till en groda eller något annat roligt djur.

Att bli jagad av två små busungar med trollspön hör till min vardags mest magiska ögonblick!

← Äldre inlägg