Attachment Parenting och jag av Terése
Har Attachment Parenting förändrat mig som person? Nära Föräldraskap handlar ju om en relation, och båda parter påverkas ju av interaktionen. Vad har hänt med mig de två år som jag har varit förälder?
Å ena sidan känns det som att Nära Föräldraskap var något som redan fanns i mig, och som jag först använde mig utav utan att veta att det fanns ett namn för vad jag gjorde. Men å andra sidan känner jag också att jag har utvecklats genom min roll som mamma, och som AP-förälder.
I och med att sonen föddes öppnades en ny värld för mig. Jag klev in i Föräldraskapet och upptäckte många nya sidor av livet. Sådant som jag inte hade reflekterat över tidigare blev plötsligt stora frågor för mig, och sådant som jag inte ens visste fanns, uppenbarade sig. Till exempel tog jag för givet att barnvagn var ett måste, men sökte efter alternativ när jag upptäckte att sonen ville vara nära och bli buren jämt och då fann jag att det faktiskt fanns något som kunde underlätta – en bärsjal! Eller ta som exempel alla de produkter som jag använde mig av, till hår och hud eller mat och dryck, och som nu ifrågasattes av mig. Vad innehöll de egentligen? Vad var hälsosamt och vad var skadligt? Det handlade ju inte bara om mig längre, det handlade ju om mitt barn också. Och till honom var förstås endast det bästa gott nog ;-)
När jag ser tillbaka, låt oss säga fem år i tiden, så lever jag ju i stort sett ungefär likadant, med samma värden och mål här i livet. Men som sagt, så ser jag också att vissa förändringar har skett. Jag har blivit mer medveten och jag förknippar faktiskt mycket av den här medvetenheten med just Attachment Parenting, där ju fokus ligger på att vara närvarande och lyhörd, att lyssna till och medvetandegöra signaler och behov, att svara på dem på ett sätt som passar både det lilla barnet och familjen som helhet och som stämmer överens med den där magkänslan.
Jag funderar på om det här kanske har smittat av sig från föräldraskapet till andra områden i livet? Jag tror att jag har blivit bättre på att lyssna efter signaler från mig själv och från min omgivning och att jag försöker svara på dem på ett gott sätt även där. Att jag använder mig mer av medvetenhet i min relation till min man, att jag har blivit mer reflekterande i mina val, till exempel vad jag gör, säger, köper, äter och tar på mig och att jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte visste fanns, både styrkor och svagheter samt att jag har tydliggjort vad jag prioriterar, vad jag kämpar för, vad jag tror på.
Man kan kanske formulera det som att det känns som att jag har blivit mer medveten om min inre visshet, vad jag och mitt barn mår väl av, vad som känns bra i mitt liv och mina relationer och att lita på den här känslan, i högre utsträckning än vad jag gjorde tidigare, helt enkelt.
Jag vet inte hur jag hade levt idag om jag inte hade blivit mamma, men jag har svårt att föreställa mig något som är ungefär lika omvälvande och som gör att man ifrågasätter sitt liv och leverne till så stor del. Men så räknas väl att bli förälder till en av livskriserna också ;-) För mig känns det i alla fall som att Attachment Parenting är ett fungerande förhållningssätt för mig och min familj, och jag ser att bara på två år har jag lärt mig mycket om mig själv och om mitt liv.