Sida 2
Beröm eller bekräftelse av Milimani
14 Jan 2007
I mitt arbete som pedagog på en förskola möter jag ständigt föräldrar som undrar över hur mycket beröm man ska ge sina barn. Även då jag surfar runt på olika forum på nätet dyker det upp diskussioner kring ämnet så jag känner att jag bara måste delge mina tankar kring det hela. För många är mina åsikter kring beröm ganska så kontroversiella. Jag anser nämligen att våra barn får alldeles för mycket beröm!
Låter det konstigt? Kan man verkligen få för mycket beröm? Vill inte alla barn bli bekräftade och sedda för allt bra de gör? Jo, självklart. Men jag tycker att man ska skilja på beröm och bekräftelse!
Min åsikt är att inga barn föds med behovet att få beröm. Det är ett behov som vi vuxna skapar. Vi ger barnet beröm och gläds då vi anser att barnet gjort något bra. Ju mer vi berömmer barnet desto större behov av beröm får barnet. I grunden föds barnet bara med behovet att lyckas för sin egen skull. Ett barn känner sig glad, tillfreds och nöjd då det själv upptäcker att det lärt sig behärska en företeelse och behöver inte få det bekräftat av någon annan.
Det ser man tydligt hos bebisar. De gläds över sina egna framgångar utan att vi har uppmuntrat dem att lära sig. De lär sig ”av sig själva” och blir glada och nöjda över sina egna framsteg eftersom de själva märker hur de då blir mer självständiga och behärskar saker. De lär sig och lyckas för sin egen skull, inte för någon annans skull (förälder, mormor, dagisfröken etc).
På förskolan där jag arbetar försöker vi därför att inte berömma barnen på traditionellt sätt. Vi säger tex inte ”Vad duktig du är som kan knyta skorna”, ”Vad bra du är på att måla”. Istället uppmärksammar vi dem på deras egen prestation. Vi säger tex ”Titta, nu har du lärt dig att knyta dina skor själv”, Titta, vilka härliga gröna färger du använt när du målat”.
När man talar med barnet på det viset visar man även att man verkligen engagerat sig i vad barnet åstadkommit. Att säga hur duktigt barnet är gör man lätt i förbifarten när barnet visar en teckning, men barnet gläds mer åt att man verkligen ser barnet och vad det gjort. Det blir tydligt för barnet när man istället pratar om målningen och vad den föreställer!
Alla barn behöver uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek och det ska de få, men det kan ske på andra sätt än genom att tala om för dem hur bra och duktiga de är.
Tyvärr har barn idag ofta redan med sig ett behov av beröm hemifrån då de börjar på förskolan och vi som lärare får arbeta mycket med att barnen istället ska vara nöjda själva över det de gör, istället för att vilja tillfredsställa vuxna i omgivningen. För att underlätta vårt arbetssätt och framför allt få barnen att känna sig nöjda med sina egna framsteg och prestationer pratar och diskuterar vi mycket kring ämnet ”beröm” på varje föräldramöte. Ämnet tas även upp i det häfte våra föräldrar får då deras barn börjar på vår förskola.
Oftast möts vårt arbetssätt av kritik från nya föräldrar men då vi tillsammans samtalat kring detta brukar vi vara väldigt eniga om att beröm är något som vi vuxna skapar, och inte ett medfött behov.
Jag vet att det är väldigt svårt att välja andra ord en ”duktig” och ”bra” då det är så invant hos oss alla, och självfallet slinker det ur också mig ibland. Jag tror inte heller att ett och annat beröm skadar våra barn, men det skadar inte att tänka till en extra gång! Att börja reflektera över hur man uttrycker sig och varför. Kan jag säga saker på ett bättre sätt och bekräfta barnet och hans/hennes prestation.
Det räcker med att gå till sig själv! Sällan är man mer nöjd och tillfreds än då man själv lyckats med något som man gjort för sin egen skull. Sytt en klänning, klarat en utbildning, målat en tavla, lärt sig något nytt, ringt ett läskigt telefonsamtal… eller fött barn.
Att låta barnet utveckla min föräldraroll av Milimani
5 Jan 2007
Samsovning var det inte heller tal om. Barnet skulle minsann lära sig sova i egen säng redan från början, det var självklart. Vad det gäller sömnmetoder hade jag flera bekanta som varmt förespråkade 5 minutersmetoden och jag tyckte den lät helt i min smak. Det var ju för en god saks skull. Bära barn. Vadå?? Inget som jag ens funderade på under graviditeten. Jag fick en vanlig bärsele av svärmor och tänkte att den kan säkert vara bra att ha någon gång. Sist men inte minst var självständighet och självkänsla viktiga egenskaper jag ville ge mitt barn, som den Montessoripedagog jag är.
Så föddes då lilla Elin och hela livet vändes upp och ner på ett underbart sätt. Mitt föräldraskap växte fram efter Elins behov och inte efter de föreställningar jag hade innan. Jag funderade överhuvudtaget inte över uppfostringsmetoder eller förhållningssätt utan jag bara var. Bara gled med och lät Elin styra helt. Samsovning började vi med redan på BB. Första natten sov hon visserligen som en stock i plastbaljan, men andra natten somnade hon bara om hon fick sova i min säng. Jag minns hur jag osäkert (som om jag gjorde något mycket förbjudet) frågade en sköterska mitt i natten om hon fick sova hos mig.
"Javisst, det är klart att hon helst sover hos sin mamma. Det är allra bäst det", svarade hon glatt. Och sen blev det så.
Även min underbara bvc-sköterska hade inga som helst invändningar mot samsovning. Spjälsängen hemma stod länge tom, även om den var placerad tätt intill våran. När Elin var runt 2, 5 månader drabbades jag av en sjuk och mycket påfrestande oro för PSD. Det var fruktansvärt jobbigt att inte kunna slappna av så vi köpte ett andningslarm. Eftersom man inte kan ha det vid samsovning fick Elin sova i sin säng, men vi tog bort ena långsidan och sköt ihop den med vår. Oron lättade och jag blev en mindre stressad och betydligt gladare mamma! Nu när hon är 4 månader lägger vi henne ofta i sin säng på kvällarna men när hon fått sitt första mål efter att vi lagt oss kryper hon över till oss. Jag känner ingen oro för att hon inte kommer att vilja sova i egen säng i eget rum när hon blir äldre. Dessutom är det så mysigt att sova så nära! Det kommer att kännas tråkigt den dagen hon inte vill sova hos oss mer.
Några sömnmetoder kommer inte heller på frågan! Det är något jag också kände direkt. Hur skulle jag kunna ignorera Elins gråt när hon så tydligt visar att hon vill något? Det är ju att strunta i att lyssna på henne, att överge henne. Det sista jag vill är ju att överge henne! Hela min kropp är inställd på att lyssna efter hennes behov och tillfredställa dem. Det sunda förnuftet säger mig att man aldrig, aldrig kan ge ettbarn för mycket närhet!
Amningen har fungerat bra hela tiden och det har varit självklart att amma henne fritt. Jag har tyckt om amningen från första stund och har redan ångest för den dag hon slutar med bröstet. Jag har aldrig pumpat ur mjölk och har heller aldrig känt något som helst behov av att kunna mata henne med flaska. Jag känner mig inte det minsta låst eller beroende av att inte kunna gå iväg hemifrån nån längre stund. Jag älskar att amma och kommer fortsätta länge. Eller så länge det fortsätter att kännas bra för oss båda. Ibland kan jag till och med bli besviken om hon sover en hel natt utan att ammas.
Bära henne var inte något som jag tänkte aktivt kring i början. Jag bar när hon ville bli buren men oftast var hon nöjd med att ligga i vår famn eller på en filt på golvet. Så en dag började hon bli kinkig, det var när hon var runt 2,5 månader. Det enda som dög var attbli buren tills min rygg vek sig dubbel. Bärselen jag fått var omständlig och bökig att få på så den åkte ner i källaren efter några tappraförsök. Det brydde sig såklart inte Elin om utan hon ville fortsätta att bli buren. Och det var klart jag bar henne, för hade hon behov av att bli buren så skulle hon naturligtvis få bli det. Jag bar och bar och bar.
Till slut insåg jag att det här håller inte och då började den stora jakten efter det ultimata bärredskapet. Sjal ville jag inte ha, det var det enda jag visste. Det verkade allt för bökigt med knytningar och 5 meter tyg. Jag ville ha en enkel, smidig sele som framför allt var enkel att ta på och enkel att få ner barnet i. Jag läste och sökte på nätet och ganska snart bestämde jag mig för en Ergo NG. Under tiden jag sökte kom jag i kontakt med underbara sjalförespråkare och insåg plötsligt varför Elin ville bli buren. För att det är så självklart! Så naturligt! Barn i alla tider i alla kulturer har ju blivit burna!
Jag bestämde mig för att pröva en lång trikåsjal, den verkade enkel att knyta. Tyvärr trivdes varken jag eller Elin med den, det var för mycket tyg för oss och det var också alldeles för varmt. I stället köpte jag en Easyhug som vi båda älskar! Och vilken känsla att bära med sjal. Elin viftar glatt med armar och ben och skrattar högt när hon ser att jag tar på mig sjalen! Så fort hon kommer upp i den lutar hon huvudet mot mitt bröst och somnar. Men när hon ärvaken vill hon helst komma ur sjalen och vara på golvet eller i babysittern. Det får hon så klart eftersom det är viktigt för mig att följa hennes behov. Hon talar direkt om när hon inte är nöjd längre och jag har lätt att förstå när hon vill leka ensam eller när hon vill leka med mig.
Det var inte svårt att bli en Nära Förälder, för eftersom vi lät Elin styra så blev vi Nära Föräldrar. Begreppet "AP" kom jag i kontakt med när jag letade runt efter sjalar och kände genats att det här är ju jag! Det är ju precis så här vi gör! Att det fanns ett ord för det! Just det att det inte handlar om att följa en metod eller pedagogik, utan att helt enkelt se till det egna barnet känns så rätt. Relationen med våra barn. För det är just det som jag tycker att Nära Föräldraskap främst handlar om: att lyssna till sina barn och se deras behov och sist men inte minst ge dem den närhet och trygghet de så väl behöver. Om det sen sker genom samsovning, sjalar eller något annat spelar mindre roll. Det finns så många sätt att vara fysiskt och psykiskt nära sina barn! För mig har den underbara resan som förälder bara börjat och jag ser fram emot att fortsätta utvecklas tillsammans med min dotter!
Beröringens betydelse av Mony
14 Dec 2006
Forskare idag är så fokuserade på stress. I decennier har det forskats på stress men få fokuserar på motsatsen - vilan. Vilan har knappt ägnats någon uppmärksamhet alls men det systemet är lika aktivt. I stillheten körs kraften inåt, vi ligger på laddning, fyller på depåerna och läker.
Av alla inflöden till lugn och rosystemet verkar beröring vara ett av de starkaste. Vid beröringen frisätts oxytocin, ett ämne som ger en mängd effekter. Studier har visat att beröring på magen är effektivare än på ryggen. Men all beröring är bättre än ingen beröring. Blodtrycket sjunker, halten av stresshormonet kortisol minskar, man blir lugnare, mindre rädd och mer intresserad av varandra.
Strax efter förlossningen är kvinnans halt av oxytocin enormt hög och det sägs stärka bindningen till barnet. Känsligheten för smärta minskar och sår kan läka dubbelt så snabbt. Dagens ryggmärgsbedövning bedövar frisättningen av oxytocin och det kan behövas ett extra tillskott av detta för att bindning mellan mor och barn ska bli optimalt. Beröring från partner och barn stimulerar kroppen att få upp halten av oxytocin igen. Pappan kan då uppmanas att smeka mammans mage.
Beröring har visat att interaktionen mellan mor och barn stärks. Aggression minskar och ersätts med vänligt samspel. I grupper där man kontinuerligt berör varandra (i form av massage) sätter sig medlemmarna närmare varandra och är mer benägna till ett vänskapligt samspel. Detta leder till en god cirkel och ökad frisättning av kroppens eget oxytocin.
I ett försök på råttor kunde man se att ungar skilda från modern gjorde att råttungarna växte sämre. Strykningar med pensel på magen fick barnet att växa ikapp. Även vuxna råttor kunde ta igen förlorad vikt med liknande behandling!
Kängurumetoden (man håller barnet nära inpå sin egen hud) har på senare tid uppmärksammats och används allt flitigare på prematura barn. Kroppslig beröring har visat sig lugna barnen och de går snabbare upp i vikt. De får även en mer regelbunden hjärtrytm.
Studier på barn med dyslexi visar att massage underlättar inlärning. Försök på daghem, där man infört massage som en daglig rutin, har medfört tydliga effekter i from av mer socialt mogna barn som är mindre aggressiva jämfört med barn som inte hade beröring som daglig rutin. Barnen klagade även mindre över kroppsliga besvär. Det bästa med det hela är att effekterna är långtidsverkande.
Beröring och massage skapar ett lugn där man får tillgång till sina inre resurser och kreativitet. Man får lättare att lära och lösa problem. Bara genom att tänka att någon killar en med en fjäder på magen kan få den där sköna känslan av välbehag att infinna sig. Vi måste ta vara på denna beröringens kraft och se till att det blir som en daglig rutin. Att massera eller killa varandra tio minuter innan sovdax borde vara lika naturligt som att borsta tänderna.
Behov och balans av Cecilia
24 Nov 2006
Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.
”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”
Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".
Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.
Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.
De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.
Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.
Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.
När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.
I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.
Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.
När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.
Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.
Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:
”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”
***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3
Metod eller relation? av Tinaw
16 Nov 2006
Tänk dig att du har en vän, en god vän. Du och din vän pratar i telefonen ofta. Kanske till och med varje dag. Vi säger att det är en kvinna. Ibland ringer hon, ibland ringer du.
Men så plötsligt händer något märkligt. Vissa gånger när du ringer svarar din vän i telefonen, men när hon hör din röst lägger hon på. Andra gånger svarar hon och pratar precis som vanligt. När du försöker fråga vad som är fel viftar hon bara bort det hela. Du får ingen förklaring, och kan inte förutse något mönster i hennes reaktion.
Det börjar bli ganska ofta som din vän inte vill prata med dig, utan lägger på direkt. Vad gör du? Jo, du försöker säkert prata med vännen om fenomenet. Men tyvärr fungerar det inte, det är som att ni talar olika språk. Du når inte fram till henne. Hon tycks inte alls förstå dig. Så du fortsätter att ringa och hoppas att hon ska vara på humör att svara idag? Ett tag. Men sen börjar det, handen på hjärtat, ta emot lite. Ingen tyckerom att få en lur i örat, du är inget undantag. Att få det av en vän, utan förklaring, det gör ont, inte sant? Så du slutar ringa.
Vad du inte vet är att din vän tycker att du ringer lite för ofta. För att lära dig att ringa lite mer sällan har hon börjat lägga på luren enligt ett särskilt system: hon pratar inte med dig alls på jämna dagar, bara på udda. Dessutom lägger hon på om dagens namnsdagsbarn är en kvinna, oavsett dagens nummer.
Det här kallas för metod. En metod är ett systematiskt sätt att handla, en serie handlingar som följer ett på förhand bestämt mönster. Din kvinnliga väns metod är inte särskilt förfinad, och den har inte så mycket med själva problemet att göra. Men eftersom hon följer sin metod känner hon sig ändå säker på sig själv och hur hon ska reagera. Hon märker också att du ringer mer sällan, och gläds åt sin framgång. Metoder kan vara mycket mer situationsanpassade än så här, men grunden i alla metoder är att varje handling får en viss, förutbestämd svarsreaktion. Och ärligt talat känns svarsreaktionerna ibland ganska lösryckta ur sammanhanget. Men när man vet hur reglerna fungerar är metoden fullständigt logisk och förutsägbar.
Du har en annan vän. Vi säger att det är en man. Du och din vän pratar inte lika ofta i telefonen som du och din andra vän brukade göra. Men den här vännen lägger aldrig på luren när du ringer upp utan förklaring. Ibland svarar din vän i telefonen, men talar om att han inte kan prata just nu. När detta händer ringer han kanske upp dig lite senare, eller svarar glatt nästa gång du ringer och har tid att prata då. Ibland blir du och din vän osams. Riktigt tjurigt, barnsligt osams. Då pratar ni inte på ett tag. Men sen lägger ni gammalt groll åt sidan och tar upp vänskapen igen, antingen på ditt initiativ eller på hans. Vissa perioder pratar ni ofta. Andra perioder mer sällan. Det gör inte så mycket, ni vet var den andra finns när ni vill höras igen.
Det här kallas för relation. Relationer följer inte regelsystem på samma sätt som metoder. Relationer följer en situationsanpassad logik. För att relationen ska fortsätta krävs ett givande och tagande, men exakt hur det ska se ut i varje situation finns inte bestämda regler för. Det är inte regler som styr handlandet utan övergripande principer. Sådana principer kan till exempal vara "Min vän och jag pratar när båda har tid" eller "Jag vill att min vän ska känna sig väl till mods i mitt sällskap". Med en metod skulle liknande påståenden kunna bli "Min vän och jag pratar på torsdagaroch söndagar" eller "Min vän och jag diskuterar aldrig religion eller politik". Relationer är inte alltid smärtfria. Den andra personens handlingar går inte alltid att förutse. Men relationens logik behöver inte genomskådas för att förstås, den är begriplig direkt i varje situation.
Handen på hjärtat. Möter du dina barn med metoder eller med relationer?