Lättare liv som förälder!




Har du läst boken Nära föräldrar - om anknytning, samsovning och konsten att bära barn? Om närhet, bärsjalar, hur man kan få sin baby att somna med mindre gråt och hur man grundlägger en god anknytning med sitt barn. Inga "metoder" behövs - du är den bästa experten på ditt barn! Läs mer

Nära föräldrar

Välkommen till en svensk community om Nära föräldraskap, eller Attachment Parenting (AP), som man säger på svenska. Här till höger bloggar vi om livet som föräldrar. Klicka här om du vill blogga med oss!
VAD ÄR NF?
Nära föräldraskap är en svensk översättning av begreppet Attachment Parenting.
AKTIVITETER
Här hittar du information om aktuella bokträffar, föreläsningar och föräldrakurser.
FORUM
Äntligen ett forum för alla som vill diskutera samsovning, amning, att bära barn mm.
LÄNKAR
Alla svenska återförsäljare av bärsjalar! Info och inspiration för föräldrar och gravida.

SKRIVLUST
Vill du skriva en egen artikel och bli publicerad på den här sidan? Skicka in din text!


Läs mer om hur led ljus och led lysrör påverkar dig och ditt barns välbefinnande hos Ljusgiganten.

Ta kontakt med oss för att att boka in ett möte där vi tillsammans kan besluta hur vi bör gå vidare med ditt vårdnadstvistärende. Vi är lyhörda och noggranna med att alltid se till barnets bästa. Mer information



Behov och balans av Cecilia

Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.

”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”

Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".

Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.

Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.

De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.

Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.

Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.

När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.

I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.

Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.

När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.

Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.


Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:

”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”


***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3



24 Nov 2006